Jag träffade Magnus när jag var 17år,vi sommarjobbade på samma ställe. Den där känslan som man sett på film,när två ögon möts och man blir knäsvag och pirrig på samma gång,infann sig. För mig som hade sällskap av en kille inom samfundet blev både överraskad och chockad över mitt intresse för denna icke troende kille.

Inom samfundet så förväntas det mer eller mindre att man ska hitta någon lämplig person att lära känna,uppvakta,och så småningom (oftast inom 1-2år) gifta sig med. Detta sker många gånger i åldern 19-21år.

Jag trodde att jag hade hittat den personen,folk runt omkring oss tyckte att vi var ett fint par och allt rullade på.

Tills den dag jag såg HONOM,jag inbillade mig att det endast kanske skulle bli en sommarflirt. Även om det i sin tur också var fel tänkt av mig. Mitt intresse skulle inte ens ha väckts.

 

Jag berättade snabbt för honom att jag inte var som "alla andra" och han valde ändå att fortsätta ses,om än dock i smyg.

 

Timmar,dagar och veckor gick. Livet var bra,just där och då,även om jag visste att allt var en enda stor bubbla. En bubbla där jag levde dubbelliv.

 

Till slut sprack bubblan och hemligheten jag hade burit på var inte längre någon hemlighet. Men innan den sprack hade jag avslutat det som fanns mellan mig och han som var tänkt att bli min man. Hårt och känslokallt sa jag att jag inte ville nå mer,han undrade varför och jag kunde inte ge han den riktiga anledningen. Han pratade med en kompis till mig och sa att han inte kände igen mig,att jag var konstig och kall. Om han bara hade vetat att det var för hans eget bästa,och för min egen skull att klara av det jag hade påbörjat.

 

När allt var officiellt blev jag kallad till ett möte med dom äldste,som männen med lite "högre rang" kallas. Dom har ansvaret för församlingen och att allt sköts som det ska. Att medlemmarna gör som förväntas.

 

Mötet med dessa män var ångestfyllt men jag försökte hålla huvudet högt. Det var en förmiddag vi skulle ses på Rikets Sal. Jag och tre män. En av dom var pappan till min bästa kompis. Vi satt runt ett bord i biblioteket och dom försökte vara alldagliga med småprat,även om vi alla visste varför vi var där.

Till slut började en av dom att skära i den tunga luften.

"Vi har fått höra att du har träffat en kille utanför församlingen,stämmer det?"

Inget att förneka,jag svarade ja.

" Vi har hört att det har pågått ett tag. Hur har du tänkt nu?"

Jag hade inget vettigt svar,vad hade jag tänkt?

" Du har tydligen druckit alkohol och varit berusad med honom,har ni haft sexuellt umgänge?"

Jag visste svaret men sa något annat. Vi hade druckit tillsammans JA men inte något mer i det tillståndet.

" Du har provat droger också enligt det som har framkommit!"

Ingen fråga,ett påstående. Som inte alls var sant och jag undrade varför någon hade sagt en sån sak. Jag blev arg och sa ifrån att det hade faktiskt inte inträffat. Dom tittade på mig med misstro i blicken. Tittade på varandra,läste skriftställen i bibeln. Pratade om ånger och synd.

 

Efter en stund i rummet som tycktes krympa allt mer och mer sa dom att jag fick ett ultimatum.

Antingen ångrade jag min synd och skulle få restriktioner inom samfundet,såsom att inte få hålla tal under mötena och att gå i tjänst.

Enligt dom skulle han inte vara kvar med mig alltför länge och han var bara ute efter en sak.

Eller så stod jag fast vid denna världsliga kille men skulle då bli utesluten ur församlingen.

Vilket i sin tur innebär att alla som fortfarande är med där ska kapa alla band till mig,vänner som familj. Dom ska inte umgås,prata eller ens titta på mig.

 

Att sitta där,ensam,och bli utfrågad var kränkande. Vem var dom att egentligen veta vad jag hade gjort och inte gjort,mitt privatliv var inte längre mitt.

 

Jag fick gå ut en stund ur rummet medans dom pratade ihop sig och jag skulle fundera på hur jag ville ha det under tiden.

Tankarna snurrade och jag ville mest bara därifrån.

 

När jag kom in igen frågade pappan till min kompis,med tårar i ögonen,om jag var beredd att lämna denna kille.

Jag tog ett djupt andetag och sa att det var jag inte. Dom hade ändå beslutat att jag skulle uteslutas,att det var lika bra. Jag skulle få lite tid på mig innan beslutet skulle läsas upp på ett av tisdags mötena,man kan ju ändra sig som dom sa.

 

Tiden gick och jag visste att mötet var kommet. Jag var inte där,varför skulle jag plåga mig själv med att se allas dömande blickar mot både mig och min familj. Hur folk chockat skulle skaka på huvudet.

"Syster Zophia Sandström är inte längre en del av den kristna församlingen".

 

Ytterliggare en tid efter att uteslutningen var ett faktum kom en äldste hem till oss. Det var bara jag och han,ännu ett möte där jag skulle bli utfrågad. Men inte denna gång. Jag sträckte på mig,svarade på hans frågor med en vass tunga och på sista frågan "har ni legat med varandra" så svarade jag  JA och såg hur hans ögonbryn höjdes. Mötet avsluat.

 

Tankarna om att Magnus endast kanske var en sommarflirt som pågått lite längre och deras ord om att han inte skulle stanna upptog mycket av mina tankar. Känslorna åkte bergochdalbana,både innan första mötet med äldstena och när allt var klart.

Jag gjorde slut,tog tillbaks,gjorde slut igen,tog tillbaks,grät,skrattade,grät igen,var arg,sårad,förvirrad. Allt på samma gång.

Att vara tonåring och på väg in i vuxenlivet är en pärs i sig och med detta så blev det för mycket. Bägaren rann över.

 

Jag gjorde mitt bästa för att påbörja ett nytt liv,en ny vardag.

 

I dagsläget skulle nog folk tycka att jag har lyckats,jag med vissa dagar. Men så kommer dom dagar och stunder när man är tillbaks som den 17åriga tjej med ett känslomässigt kaos. Trots att det har gått nästan 12år sen bubblan sprack.

 

Kan vara svårt för andra att förstå hur pass trasig man faktiskt blir av denna process,och kanske alltid kommer vara.Men i det stora hela har det förmodligen gett mig en kraft och tro på mig själv som jag inte hade haft annars,jag vet att jag kan mer än jag tror. Jag vet att man kan börja om på nytt och jag vet att tiden inte läker alla sår men det blir lättare att gå vidare.

 

♥ Amor vincit omnia ♥

Får se hur lång tid det här inlägget tar att skriva,fortfarande osäker på om det ska publiceras. Ska man rota i gamla sår eller ska man slicka dom rena och gå vidare?

Jag har många gånger försökt förtränga saker som jag har i mitt bagage,detta är en av sakerna.

Man vill inte trampa någon på tårna,riva upp sår för någon annan. Men vem ska kunna ta illa vid sig av min text? Möjligtvis en,kanske lika bra att utelämna dom detaljerna där den personen förekommer.För husfridens skull.

 

Många vet inte,även om jag tror att dom flesta vet det,att jag en gång var ett Jehovas Vittne. Och med alla skriverier senaste tiden där detta samfund,sekt enligt många,nämns kommer även tankarna,känslorna och sorgen tillbaks för mig. Man börjar fundera,kunde jag ha gjort något annorlunda,SKULLE jag ha gjort något annorlunda? Är jag helt bortglömd bland de jag umgicks med,min sk bästa vän som numera inte ens tittar åt mitt håll!?

 

Folk frågar ofta vad man gör som troende i samfundet,vad det går ut på. Om det är jobbigt att inte fira jul,födelsedagar och andra högtider. Hur man kan välja att avsäga sig blodtransfusioner om det är livsavgörande. Vad man gör när man umgås. Varför man inte ska umgås med andra icke troende.

 

Samma visa varje gång,samma svar man rabblar.

Missförstå mig rätt,jag har inget emot att svara på frågor eller prata om den delen av mitt liv,snarare tvärtom.

Men ibland har man bara lust att säga "vi sitter och tittar på kalle anka hela dagarna i en enda stor ring", folk har ändå så förutfattade meningar. Än idag tar jag samfundet i försvar när det diskuteras eller pratas om det,inte alltid men oftast. Hur konstigt är inte det? Ett samfund som behandlar folk kränkande när man börjar tycka på ett annat sätt än vad som lärs ut. Ett samfund som gjorde att jag mådde psykiskt dåligt som 17åring,som gjorde att jag i skrivande stund har ett hål inom mig, Ett hål som alltid kommer vara där,eller snarare ett otroligt stort ärr. Jag lider inte av det men saker i det vardagliga livet gör att man många gånger blir påmind om att det faktiskt finns där,stunder väller över en när man kan känna sig som ensammast i världen trost nya vänner och familj.

 

MEN jag är även väldigt tacksam över att min uppväxt präglades av denna tro. Tack vare den och alla vänner jag hade från barnsben har jag aldrig varit någon som rännt ute på helgerna och oroat mina föräldrar. Jag hade alltid någon att vara med,jag svär inte som vuxen,jag har en tro inom mig även om jag inte lever efter reglerna,jag hade en närvarande mamma,ett lugnt och tryggt hem. Jag testade inte alhohol fören jag gick ut nian och drack inte sen fören sommarlovet mellan första och andra ring. Har aldrig rökt eller snusat och inte ens känt av att jag måste följa grupptrycket. Stod alltid upp för min tro under skoltiden och skämdes aldrig för att gå i tjänst (plinga på dörrar och erbjuda tidskrifter) i områden där klasskompisar bodde. Jag var trygg i mig själv!

 

---

forts följer..