Något som jag kan förundras över är hur folk tänker.

Människor i dagens samhälle tar för givet att om man ler,är trevlig och kanske tom skrattar så mår man bra. För inte kan väl en glad och social person må dåligt?!

Vi förväntas jobba heltid,ta hand om hem och familj samtidigt som man ska tacklas med problem av olika slag. Det behöver inte ens vara problem,man kanske måste kämpa för något som tar mycket kraft och tid. Alla har vi krav på oss,krav på hur man ska vara,hur man är som förälder,hur en bra vän är,hur man gör ett bra arbete osv osv.

 

Har man en gång varit deprimerad har man lättare att bli det igen,och har man varit det två gånger är det ännu större sannolikhet att man blir det även en tredje gång. Absolut inte säkert men mycket troligt,kan gå flera år mellan gångerna.

 

Känns som att man måste förklara hur det funkar för var och varann person. När någon frågar hur man mår så svarar man alltid "bra" fast egentligen kanske man borde säga som det är,tror att man låter bli bara för att man vet hur besvärad personen som frågat blir av svaret om det inte är det man förväntar sig.

 

Självklart ter sig en depression olika för alla människor och man kan aldrig säga att "du är inte deprimerad för sådär var inte jag" eller  "är du deprimerad,varför? du verkar inte må dåligt".

 

Just för mig så funkar inte riktigt det här med planeringen som jag vill. Orken finns liksom inte där mer än till det som är nödvändigt. Utsidan ler men insidan gråter. Typ.

Det som gör mig lite fundersam är att denna gång vet jag inte riktigt vad orsaken är,vad som utlöst tillståndet. Eller jo det kanske jag gör när jag tänker efter,men det måste vara mer än så.

 

Jag har alltid kunnat boka in saker långt i förväg,tex träffar med vänner,möten och liknande. Nu känns det som att jag inte ens kan göra det dagen innan. Jag kan säga ja till att göra något tex imorgon,men när morgondagen väl kommer kan jag vara trött och matt i kroppen. Inte känna för att vilja vara bland folk och få lätt ångest över att behöva gå utanför dörren.

Att behöva förklara varför man kanske avbokar samma dag är inget jag känner att jag har kraft till,så ni som umgås med mig..Tänk på det,orkar jag inte så är det så. Det sista man behöver är vänner eller familjemedlemmar som blir sura och börjat muttra. Jag kommer fokusera på det JAG mår bra av,vara med den/dom som jag känner ett lugn med. Sen kan man ha bättre dagar,inte bra men BÄTTRE. Och då kanske man är mer eller mindre "normal" i andras ögon men för att sen somna kl 19 och inte vakna fören samma tid fast på morgonen därefter. 

Jag kan skratta och jag kan le men du behöver inte fråga varje gång om jag mår bra då och tro att allt har återgått till det normala. Man kan ha roligt även om det kostar mer av kroppen och knoppen.

 

Skulle jag gå ut med en vän eller bara ta ett glas vin hemma så behöver inte folk tänka "men hur kan hon göra si eller så om hon mår dåligt?". Och återigen så handlar det om att man gör det man själv känner att man klarar av just då och får en att kanske glömma den där inre smärtan för ett tag.

Jag tänker inte försvara vare sig mig eller mina handlingar,vill någon dömma så varsågod.

Jag har gått igenom alldeles för mycket för att ens ta åt mig av andras åsikter.

Huvudsaken att jag inte glömmer bort mig själv så får andra tycka och tänka vad dom vill.