Nu har jag suttit och skrivit en rad olika meningar,suddat bort,skrivit nya,suddat igen,skrivit,suddat och slutat med blank sida.

Jag vet inte hur jag ska börja skriva detta inlägg,det första på länge dessutom.

 

En tjej från min pararellklass på gymnasiet förlorade nyligen sitt prematurbarn,en kollega på jobbet som kämpar för att bli gravid fick ett utomkvedshavandeskap och här sitter jag med en hjärna som blöder och ett humör som kokar,över mina levande och fullt friska barn.

Jag vet att man ska vara tacksam för att man faktiskt kunnat bära dessa individer och det är inte alla föräldrar som förtjänar att bli just föräldrar. Men lik förbannat skulle jag just idag vilja vara utan barn,skulle vilja spola tillbaks tiden och radera beslutet om att skaffa barn. Jag avundas de föräldrar som har varannan vecka barnfritt pga separation och jag avundas ännu mer de personer/par som inte ens har fått dessa små energislukande varelser. Tro mig,tanken har slagit mig att jag vill gå ifrån barnens pappa just för att få lite tid för endast mig själv,där det bara är JAG som existerar. Hur sjukt låter inte det? Riva upp barnens trygga vrå för att jag ska slippa ta ansvar och sysselsätta någon hela dagen,nonstopp!?!

 

Våra söner är 5 och 3år,oerhört aktiva och fulla av överskottsenergi. Jag har frågat på förskolan och på bvc om det kan vara någon bokstavskombination på pojkarna men alla svarar "nää du,dina barn är precis som alla barn i den åldern,överallt hela tiden och vill ha något att göra från det att dom vaknar tills dom ska sova. Dom utvecklas mycket på kort tid". Så tyvärr kan jag inte "trösta" mig med en diagnos, det är helt enkelt jag som inte pallar trycket.

Dom älskar varandra men kan vissa stunder reta gallfeber på varandra,precis som syskon gör det förstår jag. MEN när båda trotsar,skriker,inte lyssnar,slåss och gör saker som dom faktiskt inte får göra då är det inte speciellt roligt. Då är charmen och det roliga med att ha barn totalt bortblåst och inget som någon säger känns tröstande.

 

Att inte ha något nätverk runt omkring oss som kan avlasta en eller två timmar gör det hela ännu jobbigare vissa stunder. Den enda som kan hjälpa till är barnens mormor och då bor hon ca 13mil härifrån så det krävs ändå planering,inte någon man kan ringa och be om hjälp samma dag.

 

Jag fasar för när det är lov av olika slag just för att då är dom hemma hela dagarna och cirkusen är på topp. Bara det att man måste planera ytterliggare en måltid när lunchen ska ätas hemma gör att musten går ur mig,inte jämt men många gånger. Trots detta har barnen aldrig gått på en enda sammanslagning under somrarna eller varit på någon annan förskola vid tex en planeringsdag. Dom får 5v sommarlov varje år och är hemma alla röda dagar,planeringsdagar och studiedagar.

 

Självklart älskar jag våra barn,även om man inte alltid känner det så eller visar sin bästa sida mot dom. Jag har varit så frustrerad idag att jag sagt något som jag förstår kan sätta myror i huvudet hos åtminstone den äldsta. Det jag sa i ett argt tillstånd var att om dom inte kunde börja lyssna och förstå vad man säger så kanske dom får flytta till en ny mamma och pappa,att vi inte orkar bråka varje dag. Så fort jag sagt orden ångrade jag mig och insåg att det inte var det smartaste ordvalen,speciellt inte från en vuxen. Men ibland kan man liksom inte hejda det som kommer ut ur munnen,då gäller det att försöka reparera skadan relativt snabbt.

 

Att vara förälder betyder inte att man är perfekt,att man aldrig kan gråta över orken som tryter,att man inte kan göra eller säga något fel,att man kan ta hur mycket stress,slag och uppror som helst,att man alltid är pigg och glad,att man hela tiden måste åsidosätta sig själv.

 

Egen tid är att få sitta ifred på toan,ta en dusch utan att höra skrik utanför dörren,äta i lugn och ro,få kliva upp kl 8 istället för 6,7 eller bara att få se sitt favoritprogram ostört före midnatt. Som förälder lär man sig att uppskatta de små tingen och man tar inget för givet.

 

Just nu sitter jag och funderar på om jag verkligen ska posta det här inlägget,är det värt det? Men å andra sidan känner jag även att jag måste få göra något av min frustration just nu,frustrationen över att vara en dålig mamma som inte klarar av att le en hel dag och ha en doft av nybakat i hemmet varje helg.

Allt man vill är att sina barn ska må bra och vara lyckliga,trygga personer.

 

Man är bra på att klanka ner på sig själv,betydligt bättre på att lyfta fram alla sina dåliga sidor istället för att faktiskt klappa sig på axeln emellanåt och inse att man gör sitt bästa hela tiden och mer än så kan man inte göra.

 

Ni som nu inte har egna barn bli inte avskräckta av min text,det har sina positiva sidor och dom är betydligt fler än dessa negativa som jag just påpekat. Det är bara det att just nu,idag,är det en jobbig dag. Jag skulle aldrig vilja ha våra barn ogjorda,även om jag som jag skrev i början ibland har dom tankarna. Men skulle man verkligen få den möjligheten så skulle jag INTE ta den. Det är barnen som får en att fortsätta varje dag,vid varje motgång man stöter på här i livet. Utan dom skulle livet inte ha mycket värde!

 

• Man kan inte resa sig och bli stark om man inte tillåter sig att falla. •