I dec skrev jag ett inlägg som heter "sjukdom" och det handlade om att någon inom familjen blivit sjuk.

 

Den som är sjuk är barnens farmor,Manges mamma,min svärmor.

Hon fick diagnosen Alzheimers före jul och det hela verkar gå ganska snabbt. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Hon fyller 66år nästa månad så hon är inte speciellt gammal,detta har dock tydligen pågått några år redan innan det uppdagades.

 

När man tänker efter på saker som hänt och sagts så kan man förstå varför det gjorts. Det är tragiskt att se någon man känner försvinna in i en bubbla som dom gör mer eller mindre. Att höra saker sägas nu som i personens öron är helt sant men som en annan faktiskt vet inte alls stämmer är en olustig känsla.

 

Även om jag jobbar med personer i samma situation och vet hur det fungerar så är det inte alls samma sak när det drabbar någon i ens omgivning.

 

Relationen mellan mig och min svärmor,och mellan maken/hans mamma,har inte alltid varit den bästa. Men som tur var hade det blivit bättre innan detta inträffade och det i sin tur är skönt,så att man kan hjälpa alla inblandade om det behövs.

 

Min svägerska tar ett enormt stort ansvar och gör väldigt mycket för deras mamma,som självklart är mer än förståeligt. Men jag har påpekat att hon inte får glömma bort sitt egna liv och allt hon vill göra själv. Därför har jag sagt mer än en gång att hon måste be sin bror,min man,om mer hjälp. Även jag kan ställa upp och vi bor relativt nära svärmor.

Mange är en sån person som hjälper till om det frågas men har ganska svårt för att vara den som först frågar om hjälpen behövs. Han behöver liksom 10 sparkar i baken innan något händer.

Sen tycker han att det här är en svår och jobbig sak som sker.

 

Om jag tycker det känns sorgligt och tragiskt,vad ska då inte hennes barn tycka och känna!?

 

Vi har inte sagt så mycker till Liam och Elias ännu. Men det kommer väl snart.

 

I måndags skrev hon ett sms till mig och frågade om jag kunde komma och hälsa på,så det är därför jag ska dit idag. Jag blev lite chockad över att hon skrev just till mig men det var samtidigt väldigt roligt.

Man får ta vara på tiden som finns,med vem det än är.

En vacker dag har tiden runnit ut och då kan man inte ångra det man aldrig gjorde.

 

(Jag har fått tillåtelse av både Mange och hans syrra att skriva detta)