Det är trist att bråka
Varför ska man bråka för?
Återigen har det varit dags för bråk mellan mig och karln..tycker det är det enda vi gör nu för tiden,bråkar eller tjafsar..Vet inte om det beror på att man är lite less på varann nu efter ca 4,5år eller om det är nå annat som tex att jag inte mår så bra psykiskt å han har väl det inte så lätt heller på sitt vis..Jobbigt är det iaf,jag gillar inte den jag blir mot honom när jag blir arg eller så..kan säga dom mest dumma och sårande sakerna som till och med jag själv blir förvånad över att jag säger,men sen är jag alldeles för stolt för att säga förlåt..så då går jag och är ännu surare mot honom och skäller på han istället för att ta mig själv i kragen..Ibland kan jag riktigt känna hur jag trycker ner honom...det är oxå en sak jag saknar orsak till...fattar inte vart allifrån kommet?!?
Nu går vi här hemma och muttrar båda två istället för att jag kanske säger förlåt för det jag sa och avslutar detta..men det tar så emot att säga just det ordet,varför är det så???
Han är absolut inte perfekt i detta förhållande och det är inte jag heller,det måste ju vara nått som är bra eftersom att vi har hållit ihop så länge,eller är det enbart av rädsla för att bli ensam?
Jag vill att han ska va far till mitt barn när den tiden kommer,men jag tror inte alls att vi kommer va föräldrar som bor ihop hela barnets liv..vi kommer nog vara tillsammans ett tag efter barnets födsel men sen kommer vi flytta isär och vara goda vänner..det är våran framtid känns det som...man kan ju va lika bra föräldrar fast man inte bor ihop,huvudsaken är att barnet får träffa båda två! Men det där är inget jag ska spekulera i nu,finns inte ens nån bebis i magen så saker kan ändras flera gånger innan det händer nått på den fronten,men så känns det just nu iaf!
Folk som säger att de aldrig bråkar med sin partner måste ju verkligen gå på tårna i förhållandet,det är naturligt att man har olika åsiker om saker och det kan va då bråken uppstår...man är inte nykär hela livet,vissa dagar kan va bättre än andra men man måste ju leva i verkligeheten och inte i nån drömvärld...ok om man bara varit tillsammans 1år eller liknande,då kanske man fortfarande är sådär pirrig och förälskad..men allt eftersom åren går så blir man mer och mer "normal" och ser inte alls varann på samma sätt..så är det bara,jag vet ingen som varit nykär hela förhållandet ut...no no..så kom inte och säg nå annat..
Tillbaks till oss..antingen är det att vi är för olika eller så är vi fööööör lika...inte vet jag..eller så behöver vi bara få komma bort härifrån och lämna allt som finns hemma,få tid för varann..men när ska man få det då?
Det är inte lätt att vara som jag är,det bara väller ur mig en massa skit när vi bråkar..just för stunden bryr jag mig inte så mycket men efteråt när man fått tänka på det man sa...jag kan se hur sårad han blir av det jag säger men trots det kan jag inte säga förlåt eller trösta honom,skulle han däremot säga nå lika dumt till mig så skulle han säkert få en smäll...som om jag har rätt att säga saker men inte han..hmm...man kanske skulle gå i terapi tillsammans..hehe..doktor phil :P Jag vet iaf att jag gör fel men jag vill inte erkänna det inför honom..
Man kan inte säga saker hur många gånger som helst heller och förvänta sig att det alltid ska glömmas,nån gång får väl mange nog och gör slut på det vi har,vad det nu än är...och då är det lite försent för mig att börja säga förlåt..men visst..han gör eller säker ju oxå saker som sårar mig...men mest jag...båda lär nog förändra sig en hel del om vi ska kunna fortsätta...om det nu är det vi vill?!
Nä usch nu har jag lämnat ut mig alldeles för mycket känner jag,men behövde skriva av mig lite...
Jaja..ska lägga mig och gosa med mysan i sängen...det är oxå lite sjukt,jag väljer att vara me katten istället för att gå till honom..
Aja...får se hur det bli om en stund...
Hej
Återigen har det varit dags för bråk mellan mig och karln..tycker det är det enda vi gör nu för tiden,bråkar eller tjafsar..Vet inte om det beror på att man är lite less på varann nu efter ca 4,5år eller om det är nå annat som tex att jag inte mår så bra psykiskt å han har väl det inte så lätt heller på sitt vis..Jobbigt är det iaf,jag gillar inte den jag blir mot honom när jag blir arg eller så..kan säga dom mest dumma och sårande sakerna som till och med jag själv blir förvånad över att jag säger,men sen är jag alldeles för stolt för att säga förlåt..så då går jag och är ännu surare mot honom och skäller på han istället för att ta mig själv i kragen..Ibland kan jag riktigt känna hur jag trycker ner honom...det är oxå en sak jag saknar orsak till...fattar inte vart allifrån kommet?!?
Nu går vi här hemma och muttrar båda två istället för att jag kanske säger förlåt för det jag sa och avslutar detta..men det tar så emot att säga just det ordet,varför är det så???
Han är absolut inte perfekt i detta förhållande och det är inte jag heller,det måste ju vara nått som är bra eftersom att vi har hållit ihop så länge,eller är det enbart av rädsla för att bli ensam?
Jag vill att han ska va far till mitt barn när den tiden kommer,men jag tror inte alls att vi kommer va föräldrar som bor ihop hela barnets liv..vi kommer nog vara tillsammans ett tag efter barnets födsel men sen kommer vi flytta isär och vara goda vänner..det är våran framtid känns det som...man kan ju va lika bra föräldrar fast man inte bor ihop,huvudsaken är att barnet får träffa båda två! Men det där är inget jag ska spekulera i nu,finns inte ens nån bebis i magen så saker kan ändras flera gånger innan det händer nått på den fronten,men så känns det just nu iaf!
Folk som säger att de aldrig bråkar med sin partner måste ju verkligen gå på tårna i förhållandet,det är naturligt att man har olika åsiker om saker och det kan va då bråken uppstår...man är inte nykär hela livet,vissa dagar kan va bättre än andra men man måste ju leva i verkligeheten och inte i nån drömvärld...ok om man bara varit tillsammans 1år eller liknande,då kanske man fortfarande är sådär pirrig och förälskad..men allt eftersom åren går så blir man mer och mer "normal" och ser inte alls varann på samma sätt..så är det bara,jag vet ingen som varit nykär hela förhållandet ut...no no..så kom inte och säg nå annat..
Tillbaks till oss..antingen är det att vi är för olika eller så är vi fööööör lika...inte vet jag..eller så behöver vi bara få komma bort härifrån och lämna allt som finns hemma,få tid för varann..men när ska man få det då?
Det är inte lätt att vara som jag är,det bara väller ur mig en massa skit när vi bråkar..just för stunden bryr jag mig inte så mycket men efteråt när man fått tänka på det man sa...jag kan se hur sårad han blir av det jag säger men trots det kan jag inte säga förlåt eller trösta honom,skulle han däremot säga nå lika dumt till mig så skulle han säkert få en smäll...som om jag har rätt att säga saker men inte han..hmm...man kanske skulle gå i terapi tillsammans..hehe..doktor phil :P Jag vet iaf att jag gör fel men jag vill inte erkänna det inför honom..
Man kan inte säga saker hur många gånger som helst heller och förvänta sig att det alltid ska glömmas,nån gång får väl mange nog och gör slut på det vi har,vad det nu än är...och då är det lite försent för mig att börja säga förlåt..men visst..han gör eller säker ju oxå saker som sårar mig...men mest jag...båda lär nog förändra sig en hel del om vi ska kunna fortsätta...om det nu är det vi vill?!
Nä usch nu har jag lämnat ut mig alldeles för mycket känner jag,men behövde skriva av mig lite...
Jaja..ska lägga mig och gosa med mysan i sängen...det är oxå lite sjukt,jag väljer att vara me katten istället för att gå till honom..
Aja...får se hur det bli om en stund...
Hej
2007-09-28 @ 18:01:00
Postat av: Lovisa
Hej :) Jag såg att du var påväg ner i en depression :( Hoppas att du mår bättre snart och tänk på mamma. Hon ger dig stöd så som hon gör för mig. Jag förstår mycket väl att du vill ha dina filmer och min bror sa också att du hade skickat sms till han om det innan. Ska jag vara helt ärlig har jag ingen aning var de är. Det var morfar och min morbror som tömde lägenheten och de var tvunga att kasta massa saker för de hade så få dagar på sig och sen var de enormt streesade och självklart var det enormt jobbigt med. Jag och mormor skulle också ha hjälpt till men vi kunde inte. Jag klarar inte ens av att hämta mina kläder som jag hade hos mamma och det kommer dröja ett bra tag till jag ens kommer kunna åka till Valbo för det väcker för mycket minnen. Men allt är samlat i ett föråd så vi hyr av gavlegådarna och så fort jag mår bättre och ha ork så lovar jag dig att jag ska kolla efter dem. Trevlig helg :)
