Idag när jag satt och läste en av våra morgontidgningar så såg jag en bild på ett par som var nygifta..och det var inte vilket par som helst utan en av dom som stod mig närmast när jag var ett jehovas vittne..adde...ska inte heller gömma undan att vi hade känslor för varann men eftersom att jag träffade mange så blev det inget med det..men det var mycke fram å tillbaks,och dessutom var/är han 3år yngre än mig..alltså 19 nu..och har gift sig!

Det smärtade i hjärtat att se denna bild..man blev liksom påmind om att alla andra har gått vidare och glömt den tid vi hade...varför ska det då vara så svårt för mig att leva mitt liv? Går inte en dag utan att jag tänker på vissa personer sedan den tiden..men det kanske är dags att släppa dom nu,men hur???

Blir inte bättre av att magnus inte kan förstå hur det känns för mig utan säger istället bara "hur tror du det känns för mig att du surar över honom" Men jag surar INTE,jag tycker bara det känns jobbigt eftersom att jag tyckte så mycket om honom,vi var som bästa vänner trots att han var kille och jag tjej...Får jag inte vara ledsen? Jag är ju inte det för att det inte var jag som fick honom utan för att jag saknar han som vän...

Jaja..den här dagen började lite bättre än dom andra har gjort den senaste tiden,men nu känns den sämre..