Mitt liv-en annorlunda historia
Har läst så många andras bloggar där dom skriver om sitt liv,allt från vardagliga saker till det mest personliga..Därför kände jag att nu är det även dags för mig att skriva ut allt man varit med om och hur man mår nu och även förr..Skriver det enbart för att det kan vara en del i processen för att kunna gå vidare och fortsätta växa som människa..Det är inte ofta jag pratar om vissa saker,inte ens med min sambo eller bästa vän..men nu ska jag alltså försöka skriva ut allt jag bär på...
Lilla jag föddes i Luleå en vårmorgon 11maj 1986..mina föräldrar var då ett par och vi bodde alla tillsammans några år..efter en lång tid tog min mamma mod till sig att "sparka ut" min pappa pga att han både var alkoholist och narkoman och hade gjort hennes liv till ett levande helvete..Han flyttade ut när jag bara var nått år gammalt,minns inte riktigt...Och då började min kamp..Självklart hade mamma vårdnaden om mig men pappa hade trots allt umgängesrätt och det blev bestämt att jag skulle vara hos honom varannan helg och sen vissa lov..Jag har aldrig velat vara där frivilligt...jag var både rädd och arg på samma gång i denna lilla kropp som en 3åring har..Jag kunde inte förstå varför mamma lät mig åka dit varje gång fast hon såg hur jag mådde..När helgen närmade sig då jag skulle åka till pappa blev jag som förbytt redan i början på veckan..jag blev väldigt arg och upprorisk..Men iaf så slutade det oftast med att jag var hos pappa helgerna ut fast med mycket skrik och gråt hos honom...Så pågick det bra många år..både jag och min mamma har varit utsatt för psykisk och fysisk misshandel..och det är nästan värre att bli misshandlad psykiskt..
När jag var 5år hade pappa haft en ny tjej sen en tid tillbaks och dom fick ett barn tillsammans..min älskade lillasyster som jag inte skulle vela vara utan<3 Men även för dom började det knaka i fogarna och dom flyttade isär..jag och syrran började vara samtidigt hos pappa på helgerna men trots att jag hade henne där så mådde jag dåligt,ju äldre jag blev ju elakare saker kunde jag säga för att inte visa mitt mående..när jag började säga att jag inte ville vara hos pappa så skyllde han på att jag hade blivit hjärntvättad eftersom att min mamma nu var ett jehovas vittne..Men självklart var det mina känslor och tankar jag sa..ingen annans..den värld jag hade hos mamma var trygg och ombonad medans det var tvärtom hos pappa..vid det här laget hade pappa blivit nykter och drogfri men var ändå inte den pappa man hade velat ha..hans temprament var farligt och när han blev arg kunde saker hända som inte borde hända..ja ni fattar...På sommarlovet mellan åk4 och 5 var det bestämt att jag skulle vara hos pappa 2v..efter bara några dagar började vi bråka och det höll inte länge..efter ett stort bråk slänge han in mig en kant till några kökslådor och jag fick ett stoooort blåmärke på skuldran,ungefär lika stort som locket till pringelschipsen..självklart blev jag ledsen och gick till vårat rum..satt i min säng och grät när han kommer in,sätter sin hand på min panna och drämmer in bakhuvudet i väggen..jag fick inte ringa till mamma eller någon annan men när han gick ner i tvättstugan snabbade jag mig till telefonen och bad mamma hämta mig...Sen dröjde det några månader innan jag åkte dit igen...men vi pratade aldrig om det som hänt och jag fick ingen ursäkt...
Under hela denna tid gick jag på möten med min mamma och hade fått en massa vänner inom församlingen..I oktober 1998,några veckor in på åk 6 flyttade vi till gävle..mamma hade en vän här och hon fick både jobb och lägenhet på en gång så vi packade vårat släp och lämnade allt..
Vi lärde känna nytt folk i stan och i den nya församlingen..allt knallade på..jag träffade en tjej som var ett år yngre i våran församling,ida hette hon..vi var jämt med varann..varje dag i 5års tid..delade sorg och glädje tilsammans..Men så en sommardag 2003 när jag var 17år mötte jag en kille på sommarjobbet som jag och några vänner hade från församlingen...denna kille var inte religiös och jag blev genast intresserad..Killar utanför tron var inget nytt för mig..alla har vi väl haft killar om man frågade chans på osv..fanns även vissa som det var mer seriöst me...men iaf..är man ett jehovas vittne så ska man inte vara tillsammans med en icke troende..men jag är verkligen kärringen mot strömmen så på ett litet konstigt vis fick jag killens mobil nr och jag började sms:a med honom...han jobbade ju på samma ställe så han lovade att komma och hälsa på en dag när han var ledig...sagt och gjort...vi höll allt väldigt hemligt för att slippa jobbiga konfrontationer för min del...
Jag hade även börjat gymnasiet nu och fått en annan vän,inte heller troende på det jag tillhörde..maria..så för henne berättade jag självklart om denna killa jag träffat och hur kär jag blev i första ögonkastet...För hennes del så hade jag spanat in en annan kille som jag presenterade henne för,och dom är ett par än idag=)
Tillbaks till mig...under några månader träffade jag killen(magnus) i smyg men efter en hemsk fyllekväll med ida kom allt fram...jag och hon hade nämligen varit och festat lite med magnus,hans bror och en kompis till dom..nu visste ida om att mangus fanns men inte att vi var tillsammans..denna kväll hände något som jag alltid kommer minnas...jag var med om våldtäkt..jag vet vem det var och allt sånt,men jag känner att jag inte kan säga våldtäkt egentligen för jag minns inte vad som hände...enligt läkarna som fick undersöka mig två dagar efter så var det ingen tvekan om saken..jag hade tydligen skador "där nere" som man inte får om man är med på det hela...men konstigt nog känner jag inget hat eller liknande mot personen..känner mig inte heller som ett offer..kanske beror på att jag inte minns så värst mycke..
Efter allt detta började en annan kamp för mig..min mamma fick ju reda på att jag hade en kille som var "världslig" och det berättade hon för sin nya man...som påminde lite om pappa i sina dryckesvanor,trots att han var ett jehovas vittne...även han var lite för våldsam ibland...Jag blev ombedd att välja av församlingens äldste..antingen skulle jag ångra min "synd" och kunna fortsätta vara ett jehovas vittne eller så fick jag välja att lämna församlingen och bli utesluten som det så fint heter...jag valde att lämna...gör man nått sånt så innebär det att det som fortfarande är troende får inte umgås med mig,inte ens säga hej på stan eller liknande...detta gällde även min mamma..hon fick enbart ha en affärsmässig kontakt med mig,hennes dotter..Och är man så inne i församlingen så följer man dom reglerna..På detta vis förlorade jag min bästa vän jag någonsin haft och många andra vänner..även mamma försvann från mig..
Jag hamnade i en djup depression och skolan blev lidande..fick panilångest titt som tätt,även attacker...jag försökte ta livet av mig både på riktigt och sen var det mer ett rop på hjälp när man skar sönder armarna för att nån skulle se hur man mådde...min mamma visste inget om detta och en dag fick jag nog,jag gick fram till henne i köket,drog upp tröjarmarna och sa "vill du verkligen veta hur jag mår..titta här så kanske du fattar..." Den dagen började hon nog tänka lite själv...hon och mannen skiljde sig och skaffade varsin lägenhet,en kort tid efter det gick både ur religionen..men efter att ha blivit så sviken av sin mamma och allt annat som hänt så var jag fortfarande kvar i denna depression ett bra tag...
Jag åt medicin och gick till en psykolog på pysk..
Lagomt till studenten hade jag börjat må lite bättre och även slutat med medicinen...Jag ville klara mig igenom resten med mina egna krafter och inte tack vare nån tablett...
Sagt och gjort...jag började umgås mer med dom i klassen och höll kontakten efter skolan..maria hade/har jag kvar än idag och vi umgås ofta...
Jag fick en egen lägenhet av soc för att jag inte pallade att bo med mamma...hon var inte riktigt sig själv efter att hon blev utesluten och jag behövde få tid för mig själv..så jag bodde ensam ett tag...
Vad hände då med den killen som jag gav upp nästan hela mitt liv för?
I denna skrivande stund så sitter jag i våran lägenhet med en guldring på fingret...vi har varit tillsammans i 4år och 3månader..förlovade i 3år och 2månader...snart ska vi flytta till en större lägenhet och där hoppas vi att saker kommer bli ännu bättre=)
Min mamma och jag har en rätt bra relation nu,hon bor i edsbyn och vi börjar sakta men säket hitta tillbaks till dom vi en gång var..jag är glad på ett sätt att hon inte är kvar i församlingen för nu har jag nöjlighet att umgås med henne när jag vill,men ändå känner jag mig ansvarig för att hennes äktenskap inte höll och att hon tappade dom vänner hon hade..dom säger ju att tiden läker alla sår fast riktigt som förr kommer det aldrig bli..
När det gäller min pappa...idag kan jag vara hos honom och hälsa på men jag blir alltid den där lilla flickan inom mig på ett eller annat sätt..jag klarar inte av att vara ensam med män..inte såna som verkligen är vuxna,från ca 30års åldern..kan knappt va ensam med min egen morfar..men sånt beror ju på den otrygghet jag fick för män när jag var liten..jag har inte riktigt dom där faderskänslorna som man ska ha för sin pappa..men ni efterhand kan jag förstå varför min mamma lät mig åka dit på helgerna,hon var mer eller mindre tvungen att släppa mig...jag är stolt och glad över min pappa som inte har druckit alkohol eller tagit droger på 14-15år...
Jag känner inte hat mot någon..om jag inte skulle ha fått gå igenom allt detta,och lite till så skulle jag inte vara den person jag är idag..nu är jag starkare än nånsin och det får jag ofta höra från främmande människor..
Jag tar en dag i taget men vissa dagar är jobbigare än andra,som tex för 6v sen när jag fick veta att en vän som betydde oerhört mycke hade tagit sitt liv...såna saker gör att man sjunker lite,men jag försöker att lika fort ta mig til ytan igen...
Tack vara dom vänner,familj och sambo jag nu har så går livet lättare trots hårda motgångar som man stöter på ibland..
Jag är stark!
Lilla jag föddes i Luleå en vårmorgon 11maj 1986..mina föräldrar var då ett par och vi bodde alla tillsammans några år..efter en lång tid tog min mamma mod till sig att "sparka ut" min pappa pga att han både var alkoholist och narkoman och hade gjort hennes liv till ett levande helvete..Han flyttade ut när jag bara var nått år gammalt,minns inte riktigt...Och då började min kamp..Självklart hade mamma vårdnaden om mig men pappa hade trots allt umgängesrätt och det blev bestämt att jag skulle vara hos honom varannan helg och sen vissa lov..Jag har aldrig velat vara där frivilligt...jag var både rädd och arg på samma gång i denna lilla kropp som en 3åring har..Jag kunde inte förstå varför mamma lät mig åka dit varje gång fast hon såg hur jag mådde..När helgen närmade sig då jag skulle åka till pappa blev jag som förbytt redan i början på veckan..jag blev väldigt arg och upprorisk..Men iaf så slutade det oftast med att jag var hos pappa helgerna ut fast med mycket skrik och gråt hos honom...Så pågick det bra många år..både jag och min mamma har varit utsatt för psykisk och fysisk misshandel..och det är nästan värre att bli misshandlad psykiskt..
När jag var 5år hade pappa haft en ny tjej sen en tid tillbaks och dom fick ett barn tillsammans..min älskade lillasyster som jag inte skulle vela vara utan<3 Men även för dom började det knaka i fogarna och dom flyttade isär..jag och syrran började vara samtidigt hos pappa på helgerna men trots att jag hade henne där så mådde jag dåligt,ju äldre jag blev ju elakare saker kunde jag säga för att inte visa mitt mående..när jag började säga att jag inte ville vara hos pappa så skyllde han på att jag hade blivit hjärntvättad eftersom att min mamma nu var ett jehovas vittne..Men självklart var det mina känslor och tankar jag sa..ingen annans..den värld jag hade hos mamma var trygg och ombonad medans det var tvärtom hos pappa..vid det här laget hade pappa blivit nykter och drogfri men var ändå inte den pappa man hade velat ha..hans temprament var farligt och när han blev arg kunde saker hända som inte borde hända..ja ni fattar...På sommarlovet mellan åk4 och 5 var det bestämt att jag skulle vara hos pappa 2v..efter bara några dagar började vi bråka och det höll inte länge..efter ett stort bråk slänge han in mig en kant till några kökslådor och jag fick ett stoooort blåmärke på skuldran,ungefär lika stort som locket till pringelschipsen..självklart blev jag ledsen och gick till vårat rum..satt i min säng och grät när han kommer in,sätter sin hand på min panna och drämmer in bakhuvudet i väggen..jag fick inte ringa till mamma eller någon annan men när han gick ner i tvättstugan snabbade jag mig till telefonen och bad mamma hämta mig...Sen dröjde det några månader innan jag åkte dit igen...men vi pratade aldrig om det som hänt och jag fick ingen ursäkt...
Under hela denna tid gick jag på möten med min mamma och hade fått en massa vänner inom församlingen..I oktober 1998,några veckor in på åk 6 flyttade vi till gävle..mamma hade en vän här och hon fick både jobb och lägenhet på en gång så vi packade vårat släp och lämnade allt..
Vi lärde känna nytt folk i stan och i den nya församlingen..allt knallade på..jag träffade en tjej som var ett år yngre i våran församling,ida hette hon..vi var jämt med varann..varje dag i 5års tid..delade sorg och glädje tilsammans..Men så en sommardag 2003 när jag var 17år mötte jag en kille på sommarjobbet som jag och några vänner hade från församlingen...denna kille var inte religiös och jag blev genast intresserad..Killar utanför tron var inget nytt för mig..alla har vi väl haft killar om man frågade chans på osv..fanns även vissa som det var mer seriöst me...men iaf..är man ett jehovas vittne så ska man inte vara tillsammans med en icke troende..men jag är verkligen kärringen mot strömmen så på ett litet konstigt vis fick jag killens mobil nr och jag började sms:a med honom...han jobbade ju på samma ställe så han lovade att komma och hälsa på en dag när han var ledig...sagt och gjort...vi höll allt väldigt hemligt för att slippa jobbiga konfrontationer för min del...
Jag hade även börjat gymnasiet nu och fått en annan vän,inte heller troende på det jag tillhörde..maria..så för henne berättade jag självklart om denna killa jag träffat och hur kär jag blev i första ögonkastet...För hennes del så hade jag spanat in en annan kille som jag presenterade henne för,och dom är ett par än idag=)
Tillbaks till mig...under några månader träffade jag killen(magnus) i smyg men efter en hemsk fyllekväll med ida kom allt fram...jag och hon hade nämligen varit och festat lite med magnus,hans bror och en kompis till dom..nu visste ida om att mangus fanns men inte att vi var tillsammans..denna kväll hände något som jag alltid kommer minnas...jag var med om våldtäkt..jag vet vem det var och allt sånt,men jag känner att jag inte kan säga våldtäkt egentligen för jag minns inte vad som hände...enligt läkarna som fick undersöka mig två dagar efter så var det ingen tvekan om saken..jag hade tydligen skador "där nere" som man inte får om man är med på det hela...men konstigt nog känner jag inget hat eller liknande mot personen..känner mig inte heller som ett offer..kanske beror på att jag inte minns så värst mycke..
Efter allt detta började en annan kamp för mig..min mamma fick ju reda på att jag hade en kille som var "världslig" och det berättade hon för sin nya man...som påminde lite om pappa i sina dryckesvanor,trots att han var ett jehovas vittne...även han var lite för våldsam ibland...Jag blev ombedd att välja av församlingens äldste..antingen skulle jag ångra min "synd" och kunna fortsätta vara ett jehovas vittne eller så fick jag välja att lämna församlingen och bli utesluten som det så fint heter...jag valde att lämna...gör man nått sånt så innebär det att det som fortfarande är troende får inte umgås med mig,inte ens säga hej på stan eller liknande...detta gällde även min mamma..hon fick enbart ha en affärsmässig kontakt med mig,hennes dotter..Och är man så inne i församlingen så följer man dom reglerna..På detta vis förlorade jag min bästa vän jag någonsin haft och många andra vänner..även mamma försvann från mig..
Jag hamnade i en djup depression och skolan blev lidande..fick panilångest titt som tätt,även attacker...jag försökte ta livet av mig både på riktigt och sen var det mer ett rop på hjälp när man skar sönder armarna för att nån skulle se hur man mådde...min mamma visste inget om detta och en dag fick jag nog,jag gick fram till henne i köket,drog upp tröjarmarna och sa "vill du verkligen veta hur jag mår..titta här så kanske du fattar..." Den dagen började hon nog tänka lite själv...hon och mannen skiljde sig och skaffade varsin lägenhet,en kort tid efter det gick både ur religionen..men efter att ha blivit så sviken av sin mamma och allt annat som hänt så var jag fortfarande kvar i denna depression ett bra tag...
Jag åt medicin och gick till en psykolog på pysk..
Lagomt till studenten hade jag börjat må lite bättre och även slutat med medicinen...Jag ville klara mig igenom resten med mina egna krafter och inte tack vare nån tablett...
Sagt och gjort...jag började umgås mer med dom i klassen och höll kontakten efter skolan..maria hade/har jag kvar än idag och vi umgås ofta...
Jag fick en egen lägenhet av soc för att jag inte pallade att bo med mamma...hon var inte riktigt sig själv efter att hon blev utesluten och jag behövde få tid för mig själv..så jag bodde ensam ett tag...
Vad hände då med den killen som jag gav upp nästan hela mitt liv för?
I denna skrivande stund så sitter jag i våran lägenhet med en guldring på fingret...vi har varit tillsammans i 4år och 3månader..förlovade i 3år och 2månader...snart ska vi flytta till en större lägenhet och där hoppas vi att saker kommer bli ännu bättre=)
Min mamma och jag har en rätt bra relation nu,hon bor i edsbyn och vi börjar sakta men säket hitta tillbaks till dom vi en gång var..jag är glad på ett sätt att hon inte är kvar i församlingen för nu har jag nöjlighet att umgås med henne när jag vill,men ändå känner jag mig ansvarig för att hennes äktenskap inte höll och att hon tappade dom vänner hon hade..dom säger ju att tiden läker alla sår fast riktigt som förr kommer det aldrig bli..
När det gäller min pappa...idag kan jag vara hos honom och hälsa på men jag blir alltid den där lilla flickan inom mig på ett eller annat sätt..jag klarar inte av att vara ensam med män..inte såna som verkligen är vuxna,från ca 30års åldern..kan knappt va ensam med min egen morfar..men sånt beror ju på den otrygghet jag fick för män när jag var liten..jag har inte riktigt dom där faderskänslorna som man ska ha för sin pappa..men ni efterhand kan jag förstå varför min mamma lät mig åka dit på helgerna,hon var mer eller mindre tvungen att släppa mig...jag är stolt och glad över min pappa som inte har druckit alkohol eller tagit droger på 14-15år...
Jag känner inte hat mot någon..om jag inte skulle ha fått gå igenom allt detta,och lite till så skulle jag inte vara den person jag är idag..nu är jag starkare än nånsin och det får jag ofta höra från främmande människor..
Jag tar en dag i taget men vissa dagar är jobbigare än andra,som tex för 6v sen när jag fick veta att en vän som betydde oerhört mycke hade tagit sitt liv...såna saker gör att man sjunker lite,men jag försöker att lika fort ta mig til ytan igen...
Tack vara dom vänner,familj och sambo jag nu har så går livet lättare trots hårda motgångar som man stöter på ibland..
Jag är stark!
2007-09-13 @ 17:19:54
Postat av: Lovisa
*Kramar om* Jag kan aldrig sätta mig in i ditt liv men det som inte dödar gör oss starkare.. Jag lever själv i en depression pga av massa saker och nu förstår jag vad mamma fann hos dig. Hon levde själv i ett helvete. Jag blir så ledsen men samt glad när jag skriver mamma. Och du. Jag har nu börjar äta tabbleter igen och det gör mig starkare. Utan dem orkar jag inte stå och de är bland de bästa som hänt mig :)
Postat av: Magnus
Du är nog en av dom starkaste personer jag känner...I LOVE YOU
