Nu tänkte jag skriva lite..har egentligen haft hur mycket tid i världen till det varje dag,men då har jag inte orkat..
Allt är lugnt här hemma och Liam sover nästan hela tiden.Enda gångerna han skriker lite är om han vill ha mat tidigare än vad man tänkt,eller om blöjan behövs bytas och vi inte märkt det.Verkligen en super lugn unge,än så länge..Skulle kunna sova varenda gång han sover men ändå sitter man och gör annat.Fick höra idag att jag ser trött ut men ändå känner jag mig inte så trött.Jo i kroppen men inte i skallen.

Hans billirubin värde har stigit lite så han ska fortsätta sola och ett nytt prov tas imorgon e.m. Skulle det visa att det stigit ännu mer upp till ett visst värde så kommer han få ligga på deras neonatal avd i ett dygn och få sola.Då har dom lite bättre grejer än det man lånar hem.Så vi får hoppas att han slipper det,även om det går bra för hans del så vill jag inte sova på sjukhuset igen.Deras sängar är inte bekvämma för fem öre.Även fast vi är hemma så är han inskriven där tills värdet blivit någolunda normalt.Känns lite lustigt att alla säger att han är för tidigt född,för när jag tänker på en som är det då får jag fram en bild av en mini liten människa.Fast han är ju trots allt för tidigt född eftersom att han inte skulle ha kommit före den 11/3 egentligen.Men han är isf en stor för tidigt född=)

Idag var vi ju till Uppsala för att träffa överläkaren inom plastik,käkkirurgen/tandläkaren och titta på deras barnavd där han kommer ligga efter varje op. Tårarna kunde inte hejdas ett antal gånger och det gör verkligen ont att se sitt lilla barn gråta när folk pillar och gräver i munnen på honom.
Måste tillbaks dit imorgon igen för att han ska få en gomplatta.Det är en platta som görs efter ett avtryck man tog idag i gommen (som när man gör tandavtryck med sån där äcklig massa)och som sedan kommer täppa till spalten och underlätta matning och andning ännu mer. Den plattan måste sen tvättas varje dag så det kommer vi få lära oss att göra,och sen sätta tillbaks.Under tiden han växer kommer vi få åka tillbaks dit och då ska dom fila till den så att den alltid kommer passa.Han kommer få ha plattan tills det är dags att operara gommen.Vad det lät som idag iaf.
Kommer bli mycket åkande för oss,även om det sker över en utdragen tid.
Allt känns fortfarande upp och ner men vi försöker ta en dag i taget,kärleken bara växer och växer för detta lilla barn.
Ingen av oss ser spalten utan ser bara den fina lilla person han är med alla olika drag,som tex hans söta små ögon,manges tår och fingrar,min haka osv..

Det enda som är lite jobbigt är att det känns som att man måste förklara för alla vad det är han har om man ska visa upp honom nånstans.Vet att vi inte ska behöva det men ändå gör man så..bara för att man inte vill att folk ska titta konstigt.Det är tack vare detta utseende fixerde samhälle som man har en viss bild av hur en person ska se ut. Men man kollar ju inte snett på någon som amputerat benet eller liknande,varför måste man då stirra och se fundersam ut över ett litet barn med spalt?
Alla vet ju vad det är nu för tiden och att resultaten blir otroligt fina,men ändå är blir det att man förklarar direkt nån vill se honom.Svårt det där..
Vi har alltid tänkt att vi ska ha en bild i tidningen när han fötts men nu vet vi inte längre..vi vill ju visa upp honom för hela världen men samtidigt inte.
Känns som att folk kommer tycka synd om oss,och det vill vi inte..det är inte synd om oss..kanske synd att man var så oförberedd och att man kommer få gå igenom mycket.

Läkaren idag blev lite fundersam över hur den person som gjort vårat specialist UL kunde bedömma att han inte hade någon spalt så han skulle kontakta sjukhuset här.Känns bra att en av sveriges bästa läkare inom detta även han blev lite arg över hur vi kunde få höra en sån sak.För tydligen ska sånt ses rätt bra,speciellt när Liam har så mycket.OCH när vi har tittat på bilderna så har ju vi sett att det verkat vara spalt men tänkt bort det eftersom att den där personen sa att allt var helt och fint.
Tror det är mycket av det som gör att vi inte kan gå framåt riktigt,vi känner oss lite lurade..att det är orättvist..Men vi ångrar inte att vi skaffade barn och skulle aldrig vilja vara utan honom,bara utan spalten och alla sjukhusbesök.Men det är såna gånger man får tänka att det finns dom som har det värre,men barn som faktiskt är sjuka och får bo på sjukhus i långa perioder.Liam har ju bara ett skönhetsfel som dom säger och det går att ordna.Hade varit så mycket värre om han hade haft hjärtfel eller nå annat hemskt.

En annan sak vi tänker mycket på är om folk som säger att han är söt osv bara säger det för att dom måste..eller om dom verkligen tycker det?! Det kanske är vi som är så insnöade på att folk ska reagera negativt att man inte tänker på den möjlighet att folk faktiskt kan se bort från sånt där..
Självklart är det jätte kul att få höra sånt,men våra hjärnspöken kan inte riktigt låta oss glädjas.

Att få barn ska vara en lycklig tid i ens liv men vi har inte rikgit hunnit få känna den lyckan än.Jo att han äntligen är här hos oss,men vi har inte kunnat landa här hemma.Imorgon måste vi ju till uppsala igen,och sen när vi varit där lär vi åka till sjukhuset här för ett nytt billirubin prov.Så då blir det inte nå lugn,sen får vi ju se om han måste ligga kvar där ett tag eller om dom skriver ut oss helt.Vill bara att hans värde ska bli bra så att man kan känna att NU är vi verkligen hemma och det är bara vi tre som existerar.Man har inte ens bestämmanderätt över sitt barn när det tillhör sjukhuset,och det vill man ju få ha.Vi har inte suttit ner en enda gång tillsammans och kännt lugnet eller tittat på vårat mirakel.
Så man får hoppas att allt är lugnt till helgen och att vi då kanske kan fira våran sons ankomst.

Tror aldrig jag gråtit såhär mycket som jag gör nu..allt kan vara tipp topp och sen räcker det med att jag tittar på plutten så börjar tårarna rinna.Antingen är det för att man tänker på allt jobb vi har framför oss eller så är det för att man tycker så mycket om honom.Hormonerna höll sig lugn under hela graviditeten men nu verkar dom leva loppan.Fast det kanske inte är så konstigt med tanke på den omställning det blev för oss. Dels en snabb förlossning som startade helt oväntat och sen att han kom ut med spalt.

Är så glad att jag har mange vid min sida..han har hållit tillbaks mycket av sina tankar och känslor tror jag,men har sagt åt honom att det bara är att släppa på allt sånt.Han behöver inte vara stark för min skull,men han tror att om han är ledsen så kanske folk tror att han är besviken eller inte vill ha sin son.Och så är det ju självklart inte..tror vi måste gå igenom alla sorters faser för att kunna blicka framåt,så det är bättre att vi gråter tillsammans än var för sig.Att få känna hans armar runt sig och se hur även hans tårar rinner gör att vi svetsas samman ännu mer.

Har lite nya bilder på hjärtat
      

En sak som känns skönt är att jag inte verkar vara en av dom som blöder as länge efter en förlossning.Alla säger ju att man gör det i flera dagar eller veckor men jag gjorde bara det i två dagar och sen trappades det ner.Är knappt nått alls nu.Har inte heller ont nånstans där nere och kan sitta precis hur jag vill.Personalen på bb blev förvånade när jag hela tiden fick svar nej på deras fråga om jag ville ha alvedon och om jag hade ont nåstans.Men det är bra det...jag är gjord för att föda barn..hehe..
Mjölken ska man inte ens tala om,det verkligen sprutar ut när man pumpar,så det känns super bra..då får han äta min mjölk även om han inte kan ammas som vanligt.

Nu har han sovit i snart två timmar och jag har kört igång lite tvätt,disk och annat grejs..tänkte ta mig en vila men lär nog inte bli så..Även pappa magnus ligger och sover..

Tror jag ska se ikapp lite av mina serier..

Hej så länge