Tankar och känslor
Har precis kollat klart på tre avsnitt av ugly betty.Trodde att jag bara missat 1 eller högst 2 men tydligen var det 3st.
Liam somnade vid 19.50 och som vanligt när jag nattar honom vill han somna i våran säng med mig bredvid.Det är nästan som att han utnyttjar tillfället (om 1åringar kan vara så smarta?) när han märker att det är jag som ska lägga honom.Om det är min kväll så ska han leka,sitta,pilla på tavlor,sträcka sig efter min lampa på bordet eller bara stå upp och ropa mamamamamama.Är det pappa däremot då kan han ligga ner från det att mange lägger ner honom,ställa sig nån enstaka gång men somnar alltid i sin egen säng.
Knasig unge vi har,men det gör inte så mycket för det kan vara rätt mysigt att ligga och gosa i sängen innan han somnar!
Funderar mycket på om jag skulle orka ett till barn.Viljan KANSKE finns där men orken? Har skrivit det förr men jag skriver det igen..Pallar man med ett till barn som måste gå igenom operationer bara nån månad gammal? Vill man utsätta barnet för en sån sak?
Ja jag vet att det är många som tänker att spalt inte är något stort och att det finns värre saker.Självklart finns det värre saker men när man är just mitt i det så bryr man sig inte direkt om hur svårt andra kan ha det,det HÄR är tillräckligt för en själv.Den tanken,att andra har det jobbigare,har faktiskt aldrig tröstat mig.
Jag kan inte leva för hur andra har det utan bara för det jag själv upplever i detta nu.
Men visst,nog kan jag erkänna att så fort operationerna är färdiga så är ju allt det jobbiga nästintill borta om man jämför med någon som tex har ett barn med hjärtfel eller kanske tom cancer.Då kan man i princip aldrig släppa oron och allt det svåra.
Men att ha ett spaltbarn innebär inte bara operationer.
Det är en otroligt känslomässig resa från födseln till sista läkarbesöket vid 19års ålder.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under Liams första och andra månad.
Tårarna kunde inte sluta rinna och så fort jag tittade på honom rann det bara fortare och kunde inte hejdas.
Jag kände mig straffad samtidigt som jag var oerhört glad att just JAG/VI fått honom då jag själv kan relatera till sakerna.
Jag vet att jag flera gånger funderade på om jag hade en förbannelse över mig.Hur folk som betedde sig rent ut sagt för jävligt kunde få friska barn medans jag fick ett barn som skulle opereras.
Första gången när vi var till Uppsala för att träffa alla läkare,tandläkare,käkkirurg osv så ville dom inte ha med mig i rummet vid en undersökning just för att jag var så ledsen.
Men nog skulle jag följa,blev nästan lite arg när dom ville ha mig utanför..vem vill lämna sitt lilla nyfödda barn i främmande händer?
Det dom skulle göra var att ta avtryck inne i munnen för att sen kunna göra gomplattan.Då hade dom sån där äcklig gegga som man får i käften hos tandläkaren när man ska ta tandavtryck,i en sån där järnplatta typ..
Det skulle dom böka med i munnen på en 5dagar gammal liten plutt.Dom la han på ett slags bord med huvudet i fotänden och vikade så att han lutade ner mot golvet med skallen.
Han skrek och skrek,jag grät och grät..men tyst så att han inte skulle bli orolig,mange stod och höll om mig med sin egen gråt i halsen.
För att inte tala om inför hans första op.Då började jag gråta redan på vägen till sjukhuset och det höll i sig några dagar.
Nu när jag tittar på Liam så kan jag inte annat än le.Han är så fin,har alltid varit,och skulle inte vara den han är utan sina spalter.
Självklart skulle jag helst vilja att han hade sluppit bli opererad 2ggr innan han var fylld 1år,men nu är det som det är och det får man acceptera.
Han är inge mindre värd oavsett utseénde,talförmåga,längd,vikt,bredd ja you name it.
Andra må tycka och tänka saker,det gör ju även jag,men det får vara upp till dom.Huvudsaken är att han har föräldrar och folk runt sig som älskar och respekterar honom för den person han är!Men en sak som jag aldrig kommer glömma är när han precis hade kommit ut och jag blev så chockad så jag fick panik samtidigt som jag grät.Jag ville inte se honom,än mindre ta honom till mig.Det handlade inte om någon längre stund utan om ca 20-25min och då var han hos mange.När han satt där med Liam i sin famn så tittade han på mig och sa "fia han är så fin,helt perfekt..du får inte lämna oss,lova det." Har aldrig sett den sidan hos mange som jag fick se då,och det är en av alla sidor jag älskar hos honom!
Tillbaks till barn frågan..Funderar ju som sagt mycket på ett till barn men det är just orken jag inte vet om jag har.Nu när skitis är överallt här hemma så vette fanken om man vill börja om med allt när han är någolunda självständig och förstår vad man säger.Jag ska aldrig säga aldrig..även om jag gjort det förut.
Vi får helt enkelt se vad som händer när tiden är kommen.
Nu är det den galna proffessorn på dumburken,roliga filmer det där.Känner mig lite som han ibland..speciellt när han tittar på träningsprogram samtidigt som han äter nå snask.Typiskt mig det där..haha...
På tal om snask och dåliga vanor,jag är grymt sugen på en flottig pizza och en kall öl.Skulle vara riktigt gott det,ännu godare om det var en ljummen sommarkväll.Men snart så=)
Blev ett långt inlägg det här,frågan är väl om nån ens orkar läsa?! Gör iof inte mig något..skriver för min egen del..
Nu ska jag ringa maken min som jobbar tills imorgon 06.00,sen blir det nog sängen.
Bye
Liam somnade vid 19.50 och som vanligt när jag nattar honom vill han somna i våran säng med mig bredvid.Det är nästan som att han utnyttjar tillfället (om 1åringar kan vara så smarta?) när han märker att det är jag som ska lägga honom.Om det är min kväll så ska han leka,sitta,pilla på tavlor,sträcka sig efter min lampa på bordet eller bara stå upp och ropa mamamamamama.Är det pappa däremot då kan han ligga ner från det att mange lägger ner honom,ställa sig nån enstaka gång men somnar alltid i sin egen säng.
Knasig unge vi har,men det gör inte så mycket för det kan vara rätt mysigt att ligga och gosa i sängen innan han somnar!
Funderar mycket på om jag skulle orka ett till barn.Viljan KANSKE finns där men orken? Har skrivit det förr men jag skriver det igen..Pallar man med ett till barn som måste gå igenom operationer bara nån månad gammal? Vill man utsätta barnet för en sån sak?
Ja jag vet att det är många som tänker att spalt inte är något stort och att det finns värre saker.Självklart finns det värre saker men när man är just mitt i det så bryr man sig inte direkt om hur svårt andra kan ha det,det HÄR är tillräckligt för en själv.Den tanken,att andra har det jobbigare,har faktiskt aldrig tröstat mig.
Jag kan inte leva för hur andra har det utan bara för det jag själv upplever i detta nu.
Men visst,nog kan jag erkänna att så fort operationerna är färdiga så är ju allt det jobbiga nästintill borta om man jämför med någon som tex har ett barn med hjärtfel eller kanske tom cancer.Då kan man i princip aldrig släppa oron och allt det svåra.
Men att ha ett spaltbarn innebär inte bara operationer.
Det är en otroligt känslomässig resa från födseln till sista läkarbesöket vid 19års ålder.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under Liams första och andra månad.
Tårarna kunde inte sluta rinna och så fort jag tittade på honom rann det bara fortare och kunde inte hejdas.
Jag kände mig straffad samtidigt som jag var oerhört glad att just JAG/VI fått honom då jag själv kan relatera till sakerna.
Jag vet att jag flera gånger funderade på om jag hade en förbannelse över mig.Hur folk som betedde sig rent ut sagt för jävligt kunde få friska barn medans jag fick ett barn som skulle opereras.
Första gången när vi var till Uppsala för att träffa alla läkare,tandläkare,käkkirurg osv så ville dom inte ha med mig i rummet vid en undersökning just för att jag var så ledsen.
Men nog skulle jag följa,blev nästan lite arg när dom ville ha mig utanför..vem vill lämna sitt lilla nyfödda barn i främmande händer?
Det dom skulle göra var att ta avtryck inne i munnen för att sen kunna göra gomplattan.Då hade dom sån där äcklig gegga som man får i käften hos tandläkaren när man ska ta tandavtryck,i en sån där järnplatta typ..
Det skulle dom böka med i munnen på en 5dagar gammal liten plutt.Dom la han på ett slags bord med huvudet i fotänden och vikade så att han lutade ner mot golvet med skallen.
Han skrek och skrek,jag grät och grät..men tyst så att han inte skulle bli orolig,mange stod och höll om mig med sin egen gråt i halsen.
För att inte tala om inför hans första op.Då började jag gråta redan på vägen till sjukhuset och det höll i sig några dagar.
Nu när jag tittar på Liam så kan jag inte annat än le.Han är så fin,har alltid varit,och skulle inte vara den han är utan sina spalter.
Självklart skulle jag helst vilja att han hade sluppit bli opererad 2ggr innan han var fylld 1år,men nu är det som det är och det får man acceptera.
Han är inge mindre värd oavsett utseénde,talförmåga,längd,vikt,bredd ja you name it.
Andra må tycka och tänka saker,det gör ju även jag,men det får vara upp till dom.Huvudsaken är att han har föräldrar och folk runt sig som älskar och respekterar honom för den person han är!Men en sak som jag aldrig kommer glömma är när han precis hade kommit ut och jag blev så chockad så jag fick panik samtidigt som jag grät.Jag ville inte se honom,än mindre ta honom till mig.Det handlade inte om någon längre stund utan om ca 20-25min och då var han hos mange.När han satt där med Liam i sin famn så tittade han på mig och sa "fia han är så fin,helt perfekt..du får inte lämna oss,lova det." Har aldrig sett den sidan hos mange som jag fick se då,och det är en av alla sidor jag älskar hos honom!
Tillbaks till barn frågan..Funderar ju som sagt mycket på ett till barn men det är just orken jag inte vet om jag har.Nu när skitis är överallt här hemma så vette fanken om man vill börja om med allt när han är någolunda självständig och förstår vad man säger.Jag ska aldrig säga aldrig..även om jag gjort det förut.
Vi får helt enkelt se vad som händer när tiden är kommen.
Nu är det den galna proffessorn på dumburken,roliga filmer det där.Känner mig lite som han ibland..speciellt när han tittar på träningsprogram samtidigt som han äter nå snask.Typiskt mig det där..haha...
På tal om snask och dåliga vanor,jag är grymt sugen på en flottig pizza och en kall öl.Skulle vara riktigt gott det,ännu godare om det var en ljummen sommarkväll.Men snart så=)
Blev ett långt inlägg det här,frågan är väl om nån ens orkar läsa?! Gör iof inte mig något..skriver för min egen del..
Nu ska jag ringa maken min som jobbar tills imorgon 06.00,sen blir det nog sängen.
Bye
Postat av: Kusin Alex
Varför behöver jag skriva namnet om jag ändå skrivit länken till min blogg?:)