Försöker verkligen att bearbeta hela grejen med att Kiara kommer försvinna,samtidigt som jag försöker att inte tänka på det..Det slog mig precis,och väldigt hårt,att hon en vacker dag om inte alltför länge kommer vara borta,död.
Jag kommer inte få dra min hand genom hennes mjuka päls,få pussar som bara hon kan ge,höra henne spinna eller bara låta mina ögon vila på denna söta filur.Hon kommer aldrig mer tassa i vårat hem,aldrig mer trösta mig när jag gråter.Och gråter är just det jag gör nu.
Vill inte,vill inte,vill inte..varför kunde allt inte ha funkat som det ska?Varför ska saker alltid gå emot mig,emot oss?
Var det inte nog när Lova dog rätt upp och ner,som bara var 1,5år.Sen fick tiger flytta och nu ytterliggare en till.Hon som var den första katten som JAG tog ensam,till min första lägenhet.Som alltid ska sova bredvid mange på nätterna och som älskar att dricka jucie men hatar räkor.

Mange har ju sagt att han inte kommer följa med in i rummet där allt ska ske,jag får hålla hennes tass ensam.
Nä usch,fy..Dom som aldrig haft en katt,eller annat djur,kommer inte heller förstå hur hemskt det känns.
En fullt frisk katt med enbart en störning i sitt beteende.

Hur mycket jag än försöker kommer det aldrig kännas lätt,än mindre rätt.

Ska krama henne lite nu..