För några inlägg sen,kanske veckor sen,så skrev jag att jag skulle skriva om hur vi verkligen har det.
Har försökt att skjuta upp det eller "glömma" att jag skulle skriva om den saken men nu tänkte jag ta tag i det..

Vi har ett helvete rent ut sagt med Liam varje dag.Han skriker,slåss,gör allt han inte får göra och mer därtill NONSTOP!
Han är världens snällaste och goaste när han tex är hos mormor men så fort han kommer hem tar det ungefär 2min innan han är sitt gamla jag och kastar saker runt omkring sig,eller tar sina högsta toner som gör att det vibrerar i öronen.
Han slår mest mig och Elias.Jag VET att det måste vara svårt för honom att hitta sin nya plats i familjen,han är en känslo och rutin människa som tar nya saker väldigt hårt och mår dåligt när rutinerna rubbas.Självklart måste det kännas konstigt för honom att det nu finns en till person som får våran uppmärksamhet,och lite mer än vad han själv kanske får,även om vi försöker se Liam mer.
När han bara går fram och slår/nyper Elias utan att ens tycka det är fel samtidigt som E gråter hjärtskärande vill jag bara försvinna och känner mig som sämsta mamman ever.
Man får inte slå sina barn,och det vill jag inte heller,men vissa gånger vill man bara ta tag i honom och få honom att inse vad han gör.Jag har stått med tårar rinnandes och sagt nej till det han gör men då skrattar han och tycker det är ännu roligare.
Det känns som att vi är mer arga och skäller på honom än skrattar och har roligt.Man kommer till en punkt då man inte ens ser glädjen i att vara förälder och önskar att man aldrig hade skaffat barn.

Ångesten över att Mange snart börjar jobba gör mig illamående och gråtfärdig,jag HATAR hans skiftjobb.
Skulle vara så underbart om han hade ett 7-16 jobb så att man alltid var tillsammans från eftermiddagen och delade på kvällsuppgifterna såsom nattning och vaknande barn mitt i natten,inga ensamma helger eller högtider.Det är främst dom dagar han jobbar 12timmar per dag som jag avskyr.
Då tänker folk "varför söker han inte ett annat jobb då?".Men så enkelt att få nytt jobb är det ju inte,då skulle inga vara arbetslösa.Sen vill man ju inte ta ett jobb som ger mindre i lön,och det förstår jag.
Jag längtar tills Elias börjar på dagis och jag kan jobba,allt för att få komma hemifrån och bara vara Fia,inte en ut pumpad mamma.
Hur sjukt är inte det,att man VILL vara borta från hemmet?

Förut kunde man iaf slappna av när det var kväll och Liam sov,men det går inte nu längre.Först kommer han oftast upp en sväng kring 21.30 tiden och ska sitta i vagnen nån timme innan han somnar där och man kan bära in honom.Sen kommer han upp IGEN nån gång mellan 02-04.
Fattar inte varför han gör så,han som alltid sovit så bra förut?!
Förstår ni hur kul det kommer bli när jag är ensam på nätterna och dels måste ta hand om Liam som vaknar och sen amma Elias när han vaknar 1-3ggr per natt.
Att Liam dessutom vaknar 6-6.30 på morgonen gör ju inte saken bättre,okej om han sov lite längre med tanke på nätternas vakna stunder men icke det.
När Mange jobbar natt kan jag knappt gå och lägga mig för jag vet att så fort jag blundat och somnat är det nån av ungarna som vaknar och man måste upp.Jag ligger alltså och spänner mig och kan inte sova bra alls.

Älskar sitt barn gör man absolut men ibland känns det som att den där kärleken bara försvinner även om jag vet att den aldrig gör det.
Sen kommer dom där stunderna,även om det är få,när han är super go och världens bästa unge som får en att glömma allt jobbigt.

Det här var inte allt,men lite,hur vi har det och det är en bidragande orsak till varför det inte blir så mycket skrivande just nu.Jag orkar helt enkelt inte eller är så ledsen när dagen nått sitt slut att jag inte vill sitta och skriva om det.

Ha tålamod får jag säga till mig själv,det blir bättre.Nån gång!