När vi vandrande omkring här i korridoren för jag vet inte vilken gång i ordningen så sa jag till min andra hälft att det är sjukt hur ont jag har i fötterna och höften just nu,att var man hemma skulle jag aldrig frivilligt utsätta mig för nå sånt här där man måste gå,gå,gå och gå hela tiden.
Var man tex ute och shoppade skulle jag åka hem när man fick ont eller så skulle jag aldrig dra iväg från första start.Men nu..ja vi knatar på varv ut och varv in runt runt korridoren.Det spelar ingen roll hur ont eller trötta vi är,vi går ändå..enbart för att Liam är nöjdast då och kan oftast somna till i vagnen.Kärleken till sitt barn är väldigt stark och har en speciell kraft som får en att göra vad som helst för den lille.Det är speciellt!

Just nu sover han och får så göra till kl 23 när nästa supp ska in..Hade helst velat att han fick sova utan avbrott men han måste ju få smärtlindring och tydligen är det bäst med suppar första dygnet för flytande tar sig in in överallt,eller hur dom nu förklarade.

Han fick två infarter,en i vardera fot.Dom har han inte gillat alls och när maskinen började tjuta för ett stopp så såg dom att den ena satt inte rätt och gjorde bara ont för honom.Så den togs bort och han kunde röra sig fritt ett tag.Dom vill ju att han ska komma igång med att dricka och äta det flytande han får så det fick vi kämpa med när droppet inte satt.Fick inte i honom så mycket och dom ville sätta tillbaks droppet men när den andra infarten skulle spolas så var det totalstopp i den och skitis skrek rätt ut för att det gjorde ont,han hade dessutom precis somnat så inte blev det nå sömn då för stackarn.
Sköterskan fortsatte trycka på och till slut röt jag i och sa att om den inte funkar får dom faktiskt ta bort även den istället för att plåga honom.Så hon gjorde det och nu har han ingen infart alls vilket betyder ingen dropp.Det gör även så att vårat ansvar med att han ska dricka i princip all vaken tid blir större.

Efter infartsproblemet var det bara att börja traska runt runt igen och nu har han lyckats somna,så en liten stund blir det tills nästa vandring lär ta fart.Han skulle egentligen ha kl 22 men vi fick skjuta fram det en timme så att han skulle få sova.

Han är så duktig och vill mer än han orkar.Armskenorna kommer bli en pärs under dessa 7dgr för dom gör att han inte kan äta eller dricka själv,lite svårt när man inte kan böja på armarna.Fast vi kommer nog ta bort dom en stund vid måltider där hemma..lite rörelse lär han få ha..
Ljudet låter inte så annorlunda,lite mer instängt/nasalt kanske..men ytterst lite..
Har inte blött så mycket jag trodde heller..

Absolut inget roligt att vara här men lättare än sist..Och det skär som tusen knivar i hjärtat att se honom ledsen när det gör ont..

Nu ska jag gå tillbaks till vårat rum..