Kan inte sluta grubbla,som vanligt målar jag upp värsta scenariot för att inte få en chock om det nu skulle bli jobbigare än man trott.
Alla som gjort denna op som skitis ska göra nu,och läkarna som gör den,säger att det här är den "lättaste" och minst onda för barnet.Att barnet brukar komma igång med maten snabbt och oftast får man åka hem redan dagen efter.MEN tyvärr är det ingen tröst att höra dom sakerna för gångerna innan har man i princip fått höra samma sak,barnet är så bra smärtlindrat och brukar inte ha så ont nå länge..Det har aldrig stämt på Liam och vi har alltid fått stanna längre än dom som kommit före oss till avdelningen.
Känns som att det blir så mycket på en gång,armarna ska inte kunna röras som vanligt under första veckan,maten ska vara flytande och nappen får inte användas.
Det är tur att nästa op sker när han har börjat skolan så att man kan förklara allting och han själv kan säga om det gör ont eller vad som helst.

Intalar mig hela tiden att det är en liten op och att det kommer gå bra samtidigt som jag tänker på allt som kan gå fel med narkosen.Själva operationen vet jag är relativt liten och att dr.Malin är otroligt duktig men det är som dom säger,just narkosen är ett riskmoment oavsett op och ålder.

Blir förmodligen jag som sover kvar på sjukhuset med skrutten trots allt,iaf from andra natten.
Imorgon när allt är som vanligt sover mange kvar och jag tar hotellet men sen byter vi.Har insett att det kommer bli för dyrt om jag ska behöva ta taxi mellan sjukhus och hotell varje dag så då är det lika bra att karln åker emellan.Får göra som Jonna sa och be om en extra madrass på deras hemska tältsängar.Men första natten får jag vila iaf.

Känner mig som världens sämsta mamma när man tittar på Liam och vet vad som ska hända utan att man kan berätta det för honom.Fast pratat om det har jag gjort men han förstår ju inte riktigt allt som sägs..Han är så glad och busig om dagarna för att snart hamna på ett ställe som ger honom smärta och tårar.

Måste även vara väldigt hårda imorgon när man ska ha ankomstsamtal då dom förklarar vilken smärtlindring som ges.Normalt sett så ger dom barnen suppar och tar tempen i rumpen,men inget av det går med Liam och vi tänker absolut inte utsätta honom för mer obehag än vad han behöver.Suppar slutade vi ge för bra länge sen och här används örontermometer.Han kommer ändå få infarter i båda hand och fot så då får dom allt ge honom smärtstillande i nån av dom,betydligt lättare även nattetid att bara spruta in i en sån än att behöva väcka honom och ta av blöjan.

Nä nu är det för mycket tankar och känslor,lika bra att sluta här.
Ska försöka få lite frid i hjärnkontoret en stund genom att se lite greys och solsidan.