Att se sista delen på fyrans spalt dokumentär var inte det lättaste.Kom en tsunami våg av känslor,lägg sedan till gravidhormoner på det så kan ni räkna ut hur mina krokodiltårar rann.Blev inte bättre av att karln är på jobbet så här satt man tjutandes med noll möjlighet att andas helt ensam i soffan.

Första delen gick bättre att se men nu var det ju dags för operationerna att göras och dom visade även just detta på uppsala,där vi är med Liam när han har tid för op.Att se rummen,personalen,rutinerna och allt som hör till just på det stället nu när det är så tätt inpå hans tredje op startade hela tår kalaset.Att man även fick se det svenska barnet på operations bordet med en ställning i munnen gjorde att tårarna kom i ännu snabbare takt och jag kunde knappt se.

Tanken på att vi kan få gå igenom samma sak med grodan spädde ytterliggare på allt.

Att läkarna är så otroligt duktiga och att just våran var med är underbart att se.Hon är så omtänksam som person både mot barn och föräldrar och gör ett mega fint jobb.Vi kunde inte vara mer stolta och tacksamma över att just fått henne,men så låg jag i väldigt mycket för just den saken.

Spelar ingen roll hur många gånger man får göra "äh men det där fixar läkarna", "det är bara en liten operation", "han kommer inte minnas något sen!, "ni behöver inte oroa er,det går säkert bra" och liknande kommentarer det hjälper ALDRIG.Har man som förälder inte varit med om saken själv ska man verkligen inte uttrycka sig.Jag har skrivit det förr och skriver det igen,man kan aldrig FÖRSTÅ hur det är att gå igenom men man kan FÖRSÖKA,även om det inte är samma sak.
Ja det är en liten op om man jämför med barn som får göra hjärt/hjärn operationer och mer livsavgörande sådana MEN just för oss som är mitt uppe i denna "lilla" op känns det som om hela världen stannar när man sitter med sitt barn i knät och ser hur han/hon får lugnande,när man bär barnet ner till op och sedan håller dennes hand när narkosen kickar igång.Att känna den maktlösheten över sitt eget kött och blod är ingen dröm och inget jag önskar någon.
Liam som dessutom har haft jätte ont efter dom två han gått igenom får det ännu jobbigare,så även vi.

Komma ner på uppvaket och höra sitt barn gråta med en torr röst och vara nästintill otröstlig gör att man helst av allt bara vill slita honom därifrån och aldrig behöva ta dit honom igen.

Alla som såg denna dokumentär och tänkte "vad synd det är om barnen i dessa länder" m.m borde även skänka en tanke till barnen i vårat egna land.Även om livsförhållandena är bättre här,mycket bättre,så är det en lika tuff tid för våra barn och familjer.Man får utstå glåpord och stirrande blickar både före och efter en op,oftast hela livet på något sätt.
Ja,vi har en sjukvård som vi ska vara extra glada för men glöm inte hela den känslomässiga bergochdalbanan som tillhör.

Kan skriva så mycket mer om den här saken men det är svårt att få till det bra när man har tankar som snurrar och fortfarande lite tårar som rinner.
Det här får räcka just nu,vem vet..tar säkert upp ämnet fler gånger.

Tack för ordet