En i våran närhet är under utredning för en sjukdom,dom har konstaterat att person är sjuk men inte till vilken grad. Detta är något som jag ofta tänker på och trots en minst sagt stormig relation så känns det oerhört tragiskt och jobbigt.

Tankar på hur fort hela förloppet kommer ta och när man måste ordna större insatser finns hela tiden i huvudet. Ska man berätta något för barnen och isåfall vad säger man på bästa sätt?

 

Även om åldern såklart inte är den yngsta så är det hemskt att se hur en person kan förändras,även om personen är glad och visar upp ett yttre som att allt är bra.

 

Saker kan hända så fort i våra liv och man vet inte när det är ens egen tur. Jag kan ha en cancer som just i skrivande stund gottar sig i min kropp,min mamma kanske har något som brister inom sig om 1v eller så kanske Magnus halkar och blir förlamad. Dystert ja,men det kan faktiskt hända och man har inte en aning om när,var eller hur det sker. Alla säger att man ska ta tillvara på tiden med sina nära och kära just för att livet är så oförutsägbart,men trots det så lever vi inte efter denna regel speciellt noga. Vi bråkar,kallar varandra för saker,tar avstånd,snackar skit och lägger energi på alldeles för många onödiga saker. När tiden väl kommer och man inser att "oj den här personen kanske inte finns länge till" DÅ börjar man med skadereglering och vill göra rätt för sitt samvete. För vem vill skiljas som ovänner eller med att sista ordet var ett glåpord?

 

Jag har några personer i min närmaste omgivning som jag vet att jag borde prata mer med och kanske rensa luften en extra gång,men ändå tar det emot. Man vill inte erkänna att saker gör ont och börja rota i det som packats ner i livets ryggsäck. Att säga förlåt är oftast något som vi människor har svårt för,och just ett sådant ord kanske man måste säga innan det är försent och möjligheten är borta.

 

Att säga förlåt innebär inte att man måste trycka undan sina känslor och de ärr som man kanske fått i själen men man kan gå vidare. Glömma och förlåta är två helt olika saker. Men ändå bra att kunna göra. Jag vet att jag måste kunna godta en förlåtelse även om det tar emot för att jag enligt min åsikt har rätt att vara arg eller sårad. Men hur länge ska man behöva känna så? Jag måste säga "jag förlåter dig" och ändå kunna låta ärren vara kvar utan att det påverkar mitt nuvarande dagliga liv. Vad man varit med om har förmodligen format en till den man är idag och det kommer aldrig ändras. Dock kanske man måste lära sig att hantera sakerna på ett annant sätt allteftersom att man växer och bildar sig ett eget familjeliv.

 

Vet inte vad jag skriver längre,kanske låter som en massa blaj i era öron.

 

Kort och gott,tänk till en extra gång innan du fäller en nedlåtande kommentar för att du är arg eller är för stolt för att säga förlåt,en vacker dag kan det vara för sent och du kommer vilja göra just allt för att ha det ogjort.