Förlåta och be om förlåtelse är något som månha av oss kan ha svårt för. En del kan förlåta andra lätt men när det kommer till att be om förlåtelse för något som man gjort själv kan det genast bli svårare. Medans andra gladeligen säger ordet förlåt titt som tätt men kan inte acceptera någon annans vädjan. Sen finns det ju även dom som gör varken bu eller bä.Att säga förlåt kan många gånger vara ett jobbigt moment eftersom att man då måste erkänna,både för sig själv och den man sårat,att man gjort något fel. Och det är nog inget som någon tycker om att göra. Men vi säger förlåt som vi fått lära oss som små och förväntar oss att bli förlåtna.Hur beter man sig om man faktiskt inte blir förlåten? Eller om man är den som ska förlåta,kan man då bli arg eller dra upp orsaken till förlåtelsen längre fram trots att man accepterat?Jag har saker med mig i bagaget som har borrat sig fast där..saker som vissa har sagt förlåt för medans någon annan viftat bort det. Hur länge ska jag låta det ligga kvar och ta energi innan jag kan släppa det,utan ett förlåt från den personen?Jag är även av den åsikten att bara för att jag förlåter betyder det inte att jag glömmer,men jag går vidare.Min pappa har tex bett mig om förlåtelse för hur han har levt sitt liv när jag var liten. Han har sagt förlåt för det han gjort,och inte gjort. Han har förklarat mycket och jag har förlåtit. Jag förstår att om man är både narkoman och alkoholist så kan man inte fungera som en vanlig människa. Det sätter även sina spår kroppsmässigt när man har ett sådant tungt missbruk,även om man inte håller på med det längre så finns ärren där.Pappa har varit nykter och drogfri sedan jag var 5år och det är jag mer än tacksam för. Jag är stolt över att han klarade att ta sig ur det och även att hålla sig borta från allt vad droger och alkohol heter. Jag är glad för att han kunnat finnas där för min lillasyster när hennes mamma på senare dag föll tillbaks. Jag är glad för att han är vid liv!När vi får in män i hans ålder på jobbet som stinker sprit och fått en skallskada i fyllan så tänker jag alltid på pappa,att det hade kunnat vara honom som någon fick ta hand om. DÅ är jag som mest tacksam för hans nyktra liv.Nog om det,blev en avstickare i texten.Hur tycker och tänker ni om förlåtelse?Nu ska jag gå med barnen till dagis och sedan förbereda mig för kvällsjobb igen.
2014-05-07 @ 10:38:16
