Får se hur lång tid det här inlägget tar att skriva,fortfarande osäker på om det ska publiceras. Ska man rota i gamla sår eller ska man slicka dom rena och gå vidare?

Jag har många gånger försökt förtränga saker som jag har i mitt bagage,detta är en av sakerna.

Man vill inte trampa någon på tårna,riva upp sår för någon annan. Men vem ska kunna ta illa vid sig av min text? Möjligtvis en,kanske lika bra att utelämna dom detaljerna där den personen förekommer.För husfridens skull.

 

Många vet inte,även om jag tror att dom flesta vet det,att jag en gång var ett Jehovas Vittne. Och med alla skriverier senaste tiden där detta samfund,sekt enligt många,nämns kommer även tankarna,känslorna och sorgen tillbaks för mig. Man börjar fundera,kunde jag ha gjort något annorlunda,SKULLE jag ha gjort något annorlunda? Är jag helt bortglömd bland de jag umgicks med,min sk bästa vän som numera inte ens tittar åt mitt håll!?

 

Folk frågar ofta vad man gör som troende i samfundet,vad det går ut på. Om det är jobbigt att inte fira jul,födelsedagar och andra högtider. Hur man kan välja att avsäga sig blodtransfusioner om det är livsavgörande. Vad man gör när man umgås. Varför man inte ska umgås med andra icke troende.

 

Samma visa varje gång,samma svar man rabblar.

Missförstå mig rätt,jag har inget emot att svara på frågor eller prata om den delen av mitt liv,snarare tvärtom.

Men ibland har man bara lust att säga "vi sitter och tittar på kalle anka hela dagarna i en enda stor ring", folk har ändå så förutfattade meningar. Än idag tar jag samfundet i försvar när det diskuteras eller pratas om det,inte alltid men oftast. Hur konstigt är inte det? Ett samfund som behandlar folk kränkande när man börjar tycka på ett annat sätt än vad som lärs ut. Ett samfund som gjorde att jag mådde psykiskt dåligt som 17åring,som gjorde att jag i skrivande stund har ett hål inom mig, Ett hål som alltid kommer vara där,eller snarare ett otroligt stort ärr. Jag lider inte av det men saker i det vardagliga livet gör att man många gånger blir påmind om att det faktiskt finns där,stunder väller över en när man kan känna sig som ensammast i världen trost nya vänner och familj.

 

MEN jag är även väldigt tacksam över att min uppväxt präglades av denna tro. Tack vare den och alla vänner jag hade från barnsben har jag aldrig varit någon som rännt ute på helgerna och oroat mina föräldrar. Jag hade alltid någon att vara med,jag svär inte som vuxen,jag har en tro inom mig även om jag inte lever efter reglerna,jag hade en närvarande mamma,ett lugnt och tryggt hem. Jag testade inte alhohol fören jag gick ut nian och drack inte sen fören sommarlovet mellan första och andra ring. Har aldrig rökt eller snusat och inte ens känt av att jag måste följa grupptrycket. Stod alltid upp för min tro under skoltiden och skämdes aldrig för att gå i tjänst (plinga på dörrar och erbjuda tidskrifter) i områden där klasskompisar bodde. Jag var trygg i mig själv!

 

---

forts följer..