Ligger i sängen och har börjat dagen med att vara irriterad. 

Hos oss är morgnarna sällan så mysiga och lugna som så många andra verkar visa på sociala medier. Där sitter alla fridfullt ihopkrypna i soffan med en härlig filt. Barnen tittar på tv och föräldrarna/föräldern sippar på sitt te eller kaffe samtidigt som dom känner lycka och tacksamhet över sitt familjeliv. Åtminstone är det den bilden som visas utåt.

Hos oss börjar varje morgon med full fart,helst före tuppen har galt och dom går från 0 till 500 så fort ögonen öppnas. 

Att försöka få dom varva ner några hekton gör mest att man själv blir pigg efter att ha sprungit upp ur sin egna varma säng x antal ggr. Hot eller mutor funkar inte,dom kör sitt race..och det verkar minsann vara ett race som handlar om vem som kan låta högst,eller varför inte vem som kan komma på bästa leken där man både kan låta högt själv men helst ha någon grej som också den kan göra höga ljud ifrån sig. Och skulle brorsan haka på är lyckan total,full pott! 

Att lägga dom senare på kvällarna funkar överlag inte,dom är tydligen morgonbarn som sprudlar av energi och det måste man såklart ta vara på,från morgon till kväll.

Varje kväll tänker jag "imorgon ska vi ha en bra morgon" men så fort man hör springet av små fötter som börjar leva om innan man knappt själv hunnit förstå att det är morgon gör att den tanken snabbt byts ut till "jag flyr och bor i en grotta,VARFÖR ska dom alltid vakna så tidigt?"

Folk förstår nog faktiskt inte hur påfrestande det är utan tänker istället "äh dom är bara barn,så farligt är det väl inte!? Sätt dom framför en film och sov i soffan."

Och jo nog kan dom sitta och kolla på både bompa och film men när DOM själva valt det eller tills dom märker att mamman eller pappan har somnat. Då kan man ju tex passa på att rota i köksskåpen och ta sånt man inte borde ta,eller varför inte leka frisör och tömma en flaska handsprit i brorsans hår och helst lite i ögonen också. Eller ännu bättre,göra alltihop.

Jag är så less på att dom allra allra flesta framställer sig som den perfekta familjen med mjuka fluffiga stunder på rosa moln och aldrig en hög ton från föräldrarna. 

Vi här nere på jorden är inte alls fullkomliga eller perfekta, ingen av oss! 

Varför ska man måla upp en sådan fasad för att andra ska känna sig dåliga? Varför vill man visa sig bättre än andra?

Absolut ska man kunna lägga ut bilder där man faktiskt har en mysmorgon,dom gånger det händer.

Men borde vi inte istället prata om allt det jobbiga i em hektisk vardag med barn och allt som ska pusslas ihop? Borde vi inte stötta varann och visa att vi alla har varit där,komma med tips och råd istället för pekpinnar?

Självklart har vi inte kaos varje dag men när man är mitt i en sådan period ser man ibland inte ljuset i tunneln,för det kommer..I know.

Snart är dom tonåringar och man får slita dom ur sina sängar. Men när man själv bara vill ligga en stund i sin säng och få vakna till liv utan hyss,skrik och en hel drös med syskonkärlek men ändå sakta sätter ett ben utanför täcket och masar sig upp,DÅ skulle man vilja snabbspola tiden framåt. 

All heder och respekt till er ensamstående föräldrar som tar denna dust på egen hand varje gång,och alla andra duster. 

En klapp på axeln till ALLA föräldrar,ni gör erat bästa och tillåt er att falla. Var mänsklig,skrik eller gråt en stund. Det känns bättre sen,och det går över..det vet vi alla😊