Sommar
Precis som rubriken lyder. Det är sommar i vårat avlånga land,och vilken sommar dessutom. Höga grader på termometern sedan maj och vi kan nog alla räkna antalet regniga dagar på en hand.
Klaga är dumt men just för att det varit en sån extrem hetta börjar man faktiskt längta efter lite svalare dagar. Speciellt vi som tex jobbar inom vården. Arbetsdagarna går i svettens tecken och huvudvärken är många gånger ett faktum.
Semestern i år var endast 2v och inte sammanhängande,inget jag gör om. Denna vecka är jag iaf ledig ons-sön och på tor rullar vi mot Tyskland för en golftävling som maken har.
Just ja..på tal om make,dagen efter förra inlägget gifte vi oss så numera är man fru på nytt.
Livet tuffar på,med upp och nedgångar som för alla andra.
Jag kämpar mycket för att ena sonen ska må bra,även om båda mina grabbar såklart ska må bra. Men just för den ena är det tufft. Skulle haft ett viktigt läkarbesök idag men detta fick avbokas pga sjukdom.
Just nu är dom hos sin pappa men jag hälsade på en sväng efter jobbet.
Jag och pappan har fortfarande en väldigt bra relation och ibland känns det som ett avsnitt ur familjen annorlunda när vi alla (jag,nuvarande,exet och barnen) umgås samtidigt av någon anledning. Men är dock oerhört tacksam över att man kan ha det så.
Sista aug åker jag och F till Grekland för en vecka. Visade sig att mamma och hennes sambo ska åka med samma plan,vad är oddsen för det utan att ha pratat med varandra om resan?! Ser iaf framemot sol,bad och god mat. Inte samma sak här hemma.
Men innan resan blir det bröllop. Vårat första som vi ska gå på tsm.
Det blir inte roligare än såhär denna gång.
Over and out
forts följer..
2018-07-24 @ 18:50:01
December
Dags att titta in här igen.
Det är som jag skrivit tidigare väldigt svårt att hålla ett bra tempo,om det går att ha ett tempo alls,på bloggen. Livet kommer emellan.
Just i skrivande stund är det en karusell av känslor i kroppen. Bra känslor!
Imorgon är en milstolpe i vårat förhållande. Tiden går fort när man har roligt. Och roligt har vi,för det mesta.
På måndagmorgon bär det av mot soligare breddgrader,nämligen till Fuerteventura. Känns som ett bra breake mellan vinterns intåg och en massa jobb.
Försöker packa men får nog slänga ner det sista precis innan avfärd till arlanda imorgon em.
Barnfri jul för oss så den biten kommer bli lugn. Lite firande hos Freddans moster och sen en myskväll i soffan bara han och jag. Nyår består av jobb för min del.
Hoppas på en helg med lillasyster i slutet av januari,vi behöver det båda två. Trots avståndet är mina tankar ofta hos henne. Och trots att vi endast delar en av våra föräldrar har hon aldrig känts som en halvsyster. Hon ÄR min syster och inget annat. 50 eller 100% gör ingen skillnad.
Ska även försöka pusha Liam till att våga flyga upp till morfar på egen hand. Finns ju hjälp för ensamresande barn som tur är.
Annars är det inte så mycket mer att säga.
Ett är bättre än inget
Det trillar in ett och annat inlägg emellanåt,det är det bästa jag kan göra just nu.
Precis fått hem barnen för några dagar hos mig och en jobbhelg väntar.
Försöker planera inför sommaren men kommer inte på något specifikt som skriker yey.
Liam ska mest troligt åka till sin morfar i Luleå och får då flyga ensam för första gången. SAS erbjuder assistans för en liten summa så det ska nog gå bra. Även hans mormor vill låna honom ett tag,såklart ska lillen också få vara med mormor men separata gånger.
Blev erbjuden en tjänst på ett annat nystartat boende precis innan vi åkte till Grekland och idag tackade jag nej. Har klurat en massa men kom fram till att jag stannar där jag är nu då lönen ändå skulle vara samma. Vårat arbetsgäng är mycket trivsamt och roligt så det är en stor faktor i mitt beslut.
Fredde står inför en husförsäljning så det är mycket pill och fix där. Snart hoppas vi på att få bo under samma tak,då kan man börja planera nästa grej som jag längtar efter.
Annars är det mesta rätt lugnt. Jag kämpar för ena sonens mående och tillvaro på dagarna,inte lätt alla gånger när man står maktlös gällande sitt barn. Hoppas på bättring snart och ett fridfullt liv för alla.
Båda sover och jag ska fortsätta att läsa i min bok.
Resan och barnliv
Tillbaks till verkligheten med allt vad det innebär.
Vi hade en toppenresa med sol,bad,skratt och ett frieri.
Vi kom dit en torsdag och på tisdagen gick han nervöst ner på knä. Mitt svar var självklart eftersom att han är pusselbiten som fattats i mitt liv. Ibland tror man att man har allt tills man en dag träffar den där personen som visar att man minsann inte alls haft det så bra som man velat tro.
Många kan säkert höja på både ett och två ögonbryn och tycka att det är tidigt att förlova sig efter 8mån,speciellt med tanke på att jag är nyskild. Men vet ni vad..det är inte något som bekommer varken mig eller honom. Varför vänta om allt känns bra? Vi lever bara en gång och saker kan hända när man minst anar det. Vi borde lära oss att ta vara mer på det liv vi har,för vi har bara ett och en vacker dag är det över.
En dag på resan bestod av tråkigt väder men i princip alla andra var bra. Vi tog en utflykt till knossos och njöt mest av tiden utan vardagsbestyr. Nu vill jag ha en ny resa att se framemot.
Idag fick jag hem barnen efter ca 2v hos sin pappa. Redan svettig av gormande och gnäll. Minns inte hur det är med 6åringar men är dom oerhört tjuriga!?
Läser man kändisbloggar är det sällan det skrivs om hur tufft det är med barn,hur mycket trixande det är och hur spyless man faktiskt kan bli.
Våra ungar har alltid varit fyllda av energi,den ena mer än den andra. Missförstå mig rätt nu,klart jag lever och dör för mina barn men jag älskar även den barnfria tiden när jag får vara personen Fia och inte mamman.
Tacos är beställt och gnället ökar,dags att röra sig mot spisen medans alla andra njuter av solen✌😊
Resfeber
Som rubriken lyder,min kära pojkvän (har fortfarande inte vant mig att säga pojkvän när man sagt man förut) har en enorm resfeber. Aldrig träffat någon som har på hans nivå. Jag blir ganska road på hans bekostnad men självklart tycker jag även synd om honom.
Han har hållit på med race och drifting så tänker man på det borde han inte vara rädd då risken att en olycka händer inom såna saker är betydligt högre än en flygresa. Men rädd är han iaf,så rädd att han inte kan sova på nätterna,hjärtat bultar så att jag hör det och han blir både blek och börjar gunga frenetiskt med benet när man pratar om det. Tilläggas att han är en lång karl som dessutom får sitta som en packad sill i planet.
Jag hoppas att han kan åtminstone försöka slappna av lite med mig vid sin sida. För tro det eller ej,även om jag inte förstår hans rädsla och själv älskar att flyga så kommer han få ha sin hand i min.
På onsdag åker vi till Arlanda för att sova där och på torsdagmorgon lyfter vi. Ska bli otroligt skönt att få komma iväg och bara vara han och jag.
Åtta månader har vi snart varit tillsammans,åtta månader som både känns som världens längsta tid men även som den snabbaste.
Jag tror att det här är precis det vi behöver💟
Just nu har jag en liten snart 6årig kille som ligger och snusar på kudden bredvid mig. Det händer sällan att han sover i min säng,nästintill aldrig. Men ikväll hände det,efter nästan 2timmars bök i sin egen säng.
Dom här två bröderna kan få även den bästa att tappa tålamodet vissa gånger och allt brister,men när dom sover..då kan man inte annat än att känna hur mammahjärtat fylls på med värme.
Många säger att det är tufft med syskon som har relativt kort glapp mellan varann och det är det. Hade jag haft facit i handen hade jag nog väntat längre innan lillen kom. Samtidigt är jag glad att det bara skiljer dryga 2åren så att dom förhoppningsvis får utbyte av varandra. Dom kommer alltid ha en kompis i sin bror på tex semestrar, fast just nu är det mest bråk ala den berömda syskonkärleken.
Två heeeelt olika personer,inte speciellt lika varandra varken till sätt eller utseende.
Bröderna Sandström,eller snarare bröderna bus.
Sommaren närmar sig och semestern med den. Men först är det som sagt resan och sen kommer lillasyster med vän hit nästa månad,det längtar vi till. En tjejkryssning är också inbokad i början på juni. Känns som att det kan bli bra det här.
Dags att försöka sova..
Dom här❤
Torsdag
Ledig dag idag som har bestått av tandläkarbesök för Liam,hos barnspecialisten. Jag lider så med honom när jag vet att det inte är färdigt på långa vägar för honom. Han kämpar varje gång i den där stolen och ligger med knutna nävar utan att röra en min eller streta emot. Dessa barn är väldigt duktiga och vet att dom måste göra vissa saker trots smärta och obehag. Jag fasar redan nu för kommande operation om ca 1år. Han har haft så ont efter dom tre som han redan gjort och den här är aningen större,om än väldigt liten.
Jag vet att slutresultatet kommer bli tipp topp men vägen dit är lång.
För övrigt händer det inte så mycket,barnen åker till deras pappa imorgon och kommer tillbaka nästa fredag.
Jag ska hinna med en lunch med en vän och en annan med svärmor. Första gången vi ska ses själva men det blir säkert bra.
Finns saker jag vill skriva om men man vet aldrig vem som läser och hur saker tas så tyvärr lär jag begränsa vissa delar,även om jag hade lovat mig själv för många år sen att alltid skriva det jag känner. Det kanske har kommit lite mer vett ju äldre man har blivit.
Börjar räkna ner till våran resa lite smått men aningen för tidigt i mina ögon..måste kika hur det ser ut med bikinidelen,kan ju va en fördel om det är fixat innan man ska åka.
Solen skiner för tillfället och tankarna snurrar..men precis som en av tatueringarna på min arm säger,följ ditt hjärta!
Tiden går
Okej jag gör ett försök,ett försök att skriva här åtminstone någon gång i veckan eller månaden. Frågan är dock vem man skriver för,sig själv eller andra!?
Som rubriken lyder,tiden går och saker förändras.
På ett år har mycket hänt i mitt liv. Vissa saker mindre bra,andra saker betydligt bättre.
Jag är väldigt öppen av mig och står för misstagen jag gjort,gör eller kommer att göra.
Förra året den här tiden hade jag en relation med en annan person än den jag då var gift med. Den personen i sin tur har också familj. Han kom in i mitt liv under en tid när jag var väldigt sårbar och förvirrad,ingen anledning att göra det jag gjorde men en förklaring.
Några månader gick,jag fyllde 30 och hade en liten fest. Det var sista gången vi träffades och samtidigt som ytterligare en ny person kom in i mitt liv.
Med vetskapen om det jag gjort och insikten att om jag kunde göra så mot den jag var gift med så var det dags att gå skilda vägar (efter x antal tidigare försök att få saker bra) då en vardag av mestadels bråk och tjafs hade gjort oss till vänner istället för man och fru.
Ett tufft och sorgset beslut trots att det var mitt och det rätta,för oss båda. I dagsläget är alla korten på bordet för alla inblandade och jag har en väldigt bra relation med barnens pappa. Han kommer alltid vara en person som jag bryr mig om och jag vet att han har gjort sitt bästa även om det inte räckte för någon av oss denna gång. Vi fick iaf 13år tillsammans och två barn.
Våren och en bit in på sommaren var en karusell. Den andra som hade kommit in i mitt liv tog mig med storm trots ett dåligt utgångsläge och det hela slutade inte så bra,men även det är något jag är tacksam för idag. Att ha en relation med en sådan person hade aldrig kunnat funka och såhär i efterhand ser jag hur destruktivt den hann bli på kort tid.
Livet rullade på och resten av sommaren var bra,jag flyttade till en egen lägenhet där jag och barnen nu bor.
På jobbfronten var det också en väldigt omtumlande tid. Fick anställning på ett nybyggt omsorgsboende. Blev uppsagd utan vidare grunder innan provanställningen skulle gå ut,kunde inte acceptera det,fick komma tillbaks,fick byta våning utan att bli tillfrågad men inte där heller kunde jag acceptera det och fick flytta tillbaks till "min" våning där jag nu har en fast tjänst.
I slutet av juli halkade ännu en ny person in i mitt liv. Att ha en ny relation var inget jag hade tankarna på efter att ha avslutat ett så pass långt förhållande tidigare. Men den här personen hade något speciellt,något jag aldrig har upplevt tidigare. Men även där fanns det en hake som gjorde att det hela blev mer komplicerat. Korten på bordet,igen. Båda ville fortsätta trots det man kunde tänkas möta.
Vi sågs nästan varje dag,pratade,skrattade och lärde känna varann. Vi ville det här och bestämde oss för att det skulle vara han och jag.
I höstas visade det sig att jag var gravid,2månader in i förhållandet. Även om det var tidigt så övervägde vi att behålla, funderade fram och tillbaks.
Till slut tog vi ett beslut att det inte var läge,till stor del pga dom barn vi redan har.
Som att det inte var nog svårt med ett sådant beslut blev det komplikationer och jag fick läggas in en helg.
Efter det har allt rullat på. I dagsläget är det fullt upp med en vardag där barn,jobb och tid tillsammans ska planeras och fungera.
I april åker vi till Grekland,våran första riktiga resa förutom små trippar till Edsbyn och Luleå.
Han går inte att beskriva med ord,inget skulle kunna bli en rättvis förklaring av hur underbar han är. Han är the ONE på alla sätt och vis!
Liam har fyllt 8år och kämpar på i skolan,Elias fyller snart 6 och det börjar bli dags för honom att lämna dagis till sommaren. Vart tog mina små bebisar vägen?
Just här och nu är jag nöjd med det jag har men tankarna på ett gemensamt hem och en vardag med alla 5 börjar formas och vi hoppas att den dagen kommer relativt snart.
Så återigen..tiden går..
Immortals
They say we are what we are
But we don't have to be.
I'm bad behavior but I do it in the best way.
I'm bad behavior but I do it in the best way.
Torsdag
Alltså fuck it!
Dom där tankarna
Ibland händer det saker som får en att stanna upp ett slag och tänka en extra gång. Man kanske får höra något som man inte alls förväntat sig eller se något man aldrig trodde att man skulle få se.
Det är konstigt det där,när hela ens värld stannar upp så fortsätter den ändå precis som vanligt för andra.
Inget specifikt som har hänt mig utan mer allmänna tankar. Ska man,ska man inte..
Driver dagg faller regn
Något som jag tycker är ganska kul är när folk ska försöka vara elaka eller komma med konstiga kommentarer. Jag har gått igenom så pass mycket i mitt relativt korta liv att jag lärt mig släppa allt sånt man kan tänkas möta. Det rinner av mig lika fort som jag hört/läst det. Och just DET att man inte bryr sig eller ger kommentaren någon uppmärksamhet kan provocera många.
Men jag säger såhär..Bring it on!
Morgonstund har inte guld i mun
Godmorgon!
Ligger i sängen och har börjat dagen med att vara irriterad.
Hos oss är morgnarna sällan så mysiga och lugna som så många andra verkar visa på sociala medier. Där sitter alla fridfullt ihopkrypna i soffan med en härlig filt. Barnen tittar på tv och föräldrarna/föräldern sippar på sitt te eller kaffe samtidigt som dom känner lycka och tacksamhet över sitt familjeliv. Åtminstone är det den bilden som visas utåt.
Hos oss börjar varje morgon med full fart,helst före tuppen har galt och dom går från 0 till 500 så fort ögonen öppnas.
Att försöka få dom varva ner några hekton gör mest att man själv blir pigg efter att ha sprungit upp ur sin egna varma säng x antal ggr. Hot eller mutor funkar inte,dom kör sitt race..och det verkar minsann vara ett race som handlar om vem som kan låta högst,eller varför inte vem som kan komma på bästa leken där man både kan låta högt själv men helst ha någon grej som också den kan göra höga ljud ifrån sig. Och skulle brorsan haka på är lyckan total,full pott!
Att lägga dom senare på kvällarna funkar överlag inte,dom är tydligen morgonbarn som sprudlar av energi och det måste man såklart ta vara på,från morgon till kväll.
Varje kväll tänker jag "imorgon ska vi ha en bra morgon" men så fort man hör springet av små fötter som börjar leva om innan man knappt själv hunnit förstå att det är morgon gör att den tanken snabbt byts ut till "jag flyr och bor i en grotta,VARFÖR ska dom alltid vakna så tidigt?"
Folk förstår nog faktiskt inte hur påfrestande det är utan tänker istället "äh dom är bara barn,så farligt är det väl inte!? Sätt dom framför en film och sov i soffan."
Och jo nog kan dom sitta och kolla på både bompa och film men när DOM själva valt det eller tills dom märker att mamman eller pappan har somnat. Då kan man ju tex passa på att rota i köksskåpen och ta sånt man inte borde ta,eller varför inte leka frisör och tömma en flaska handsprit i brorsans hår och helst lite i ögonen också. Eller ännu bättre,göra alltihop.
Jag är så less på att dom allra allra flesta framställer sig som den perfekta familjen med mjuka fluffiga stunder på rosa moln och aldrig en hög ton från föräldrarna.
Vi här nere på jorden är inte alls fullkomliga eller perfekta, ingen av oss!
Varför ska man måla upp en sådan fasad för att andra ska känna sig dåliga? Varför vill man visa sig bättre än andra?
Absolut ska man kunna lägga ut bilder där man faktiskt har en mysmorgon,dom gånger det händer.
Men borde vi inte istället prata om allt det jobbiga i em hektisk vardag med barn och allt som ska pusslas ihop? Borde vi inte stötta varann och visa att vi alla har varit där,komma med tips och råd istället för pekpinnar?
Självklart har vi inte kaos varje dag men när man är mitt i en sådan period ser man ibland inte ljuset i tunneln,för det kommer..I know.
Snart är dom tonåringar och man får slita dom ur sina sängar. Men när man själv bara vill ligga en stund i sin säng och få vakna till liv utan hyss,skrik och en hel drös med syskonkärlek men ändå sakta sätter ett ben utanför täcket och masar sig upp,DÅ skulle man vilja snabbspola tiden framåt.
All heder och respekt till er ensamstående föräldrar som tar denna dust på egen hand varje gång,och alla andra duster.
En klapp på axeln till ALLA föräldrar,ni gör erat bästa och tillåt er att falla. Var mänsklig,skrik eller gråt en stund. Det känns bättre sen,och det går över..det vet vi alla😊
Så gick det till
Jag träffade Magnus när jag var 17år,vi sommarjobbade på samma ställe. Den där känslan som man sett på film,när två ögon möts och man blir knäsvag och pirrig på samma gång,infann sig. För mig som hade sällskap av en kille inom samfundet blev både överraskad och chockad över mitt intresse för denna icke troende kille.
Inom samfundet så förväntas det mer eller mindre att man ska hitta någon lämplig person att lära känna,uppvakta,och så småningom (oftast inom 1-2år) gifta sig med. Detta sker många gånger i åldern 19-21år.
Jag trodde att jag hade hittat den personen,folk runt omkring oss tyckte att vi var ett fint par och allt rullade på.
Tills den dag jag såg HONOM,jag inbillade mig att det endast kanske skulle bli en sommarflirt. Även om det i sin tur också var fel tänkt av mig. Mitt intresse skulle inte ens ha väckts.
Jag berättade snabbt för honom att jag inte var som "alla andra" och han valde ändå att fortsätta ses,om än dock i smyg.
Timmar,dagar och veckor gick. Livet var bra,just där och då,även om jag visste att allt var en enda stor bubbla. En bubbla där jag levde dubbelliv.
Till slut sprack bubblan och hemligheten jag hade burit på var inte längre någon hemlighet. Men innan den sprack hade jag avslutat det som fanns mellan mig och han som var tänkt att bli min man. Hårt och känslokallt sa jag att jag inte ville nå mer,han undrade varför och jag kunde inte ge han den riktiga anledningen. Han pratade med en kompis till mig och sa att han inte kände igen mig,att jag var konstig och kall. Om han bara hade vetat att det var för hans eget bästa,och för min egen skull att klara av det jag hade påbörjat.
När allt var officiellt blev jag kallad till ett möte med dom äldste,som männen med lite "högre rang" kallas. Dom har ansvaret för församlingen och att allt sköts som det ska. Att medlemmarna gör som förväntas.
Mötet med dessa män var ångestfyllt men jag försökte hålla huvudet högt. Det var en förmiddag vi skulle ses på Rikets Sal. Jag och tre män. En av dom var pappan till min bästa kompis. Vi satt runt ett bord i biblioteket och dom försökte vara alldagliga med småprat,även om vi alla visste varför vi var där.
Till slut började en av dom att skära i den tunga luften.
"Vi har fått höra att du har träffat en kille utanför församlingen,stämmer det?"
Inget att förneka,jag svarade ja.
" Vi har hört att det har pågått ett tag. Hur har du tänkt nu?"
Jag hade inget vettigt svar,vad hade jag tänkt?
" Du har tydligen druckit alkohol och varit berusad med honom,har ni haft sexuellt umgänge?"
Jag visste svaret men sa något annat. Vi hade druckit tillsammans JA men inte något mer i det tillståndet.
" Du har provat droger också enligt det som har framkommit!"
Ingen fråga,ett påstående. Som inte alls var sant och jag undrade varför någon hade sagt en sån sak. Jag blev arg och sa ifrån att det hade faktiskt inte inträffat. Dom tittade på mig med misstro i blicken. Tittade på varandra,läste skriftställen i bibeln. Pratade om ånger och synd.
Efter en stund i rummet som tycktes krympa allt mer och mer sa dom att jag fick ett ultimatum.
Antingen ångrade jag min synd och skulle få restriktioner inom samfundet,såsom att inte få hålla tal under mötena och att gå i tjänst.
Enligt dom skulle han inte vara kvar med mig alltför länge och han var bara ute efter en sak.
Eller så stod jag fast vid denna världsliga kille men skulle då bli utesluten ur församlingen.
Vilket i sin tur innebär att alla som fortfarande är med där ska kapa alla band till mig,vänner som familj. Dom ska inte umgås,prata eller ens titta på mig.
Att sitta där,ensam,och bli utfrågad var kränkande. Vem var dom att egentligen veta vad jag hade gjort och inte gjort,mitt privatliv var inte längre mitt.
Jag fick gå ut en stund ur rummet medans dom pratade ihop sig och jag skulle fundera på hur jag ville ha det under tiden.
Tankarna snurrade och jag ville mest bara därifrån.
När jag kom in igen frågade pappan till min kompis,med tårar i ögonen,om jag var beredd att lämna denna kille.
Jag tog ett djupt andetag och sa att det var jag inte. Dom hade ändå beslutat att jag skulle uteslutas,att det var lika bra. Jag skulle få lite tid på mig innan beslutet skulle läsas upp på ett av tisdags mötena,man kan ju ändra sig som dom sa.
Tiden gick och jag visste att mötet var kommet. Jag var inte där,varför skulle jag plåga mig själv med att se allas dömande blickar mot både mig och min familj. Hur folk chockat skulle skaka på huvudet.
"Syster Zophia Sandström är inte längre en del av den kristna församlingen".
Ytterliggare en tid efter att uteslutningen var ett faktum kom en äldste hem till oss. Det var bara jag och han,ännu ett möte där jag skulle bli utfrågad. Men inte denna gång. Jag sträckte på mig,svarade på hans frågor med en vass tunga och på sista frågan "har ni legat med varandra" så svarade jag JA och såg hur hans ögonbryn höjdes. Mötet avsluat.
Tankarna om att Magnus endast kanske var en sommarflirt som pågått lite längre och deras ord om att han inte skulle stanna upptog mycket av mina tankar. Känslorna åkte bergochdalbana,både innan första mötet med äldstena och när allt var klart.
Jag gjorde slut,tog tillbaks,gjorde slut igen,tog tillbaks,grät,skrattade,grät igen,var arg,sårad,förvirrad. Allt på samma gång.
Att vara tonåring och på väg in i vuxenlivet är en pärs i sig och med detta så blev det för mycket. Bägaren rann över.
Jag gjorde mitt bästa för att påbörja ett nytt liv,en ny vardag.
I dagsläget skulle nog folk tycka att jag har lyckats,jag med vissa dagar. Men så kommer dom dagar och stunder när man är tillbaks som den 17åriga tjej med ett känslomässigt kaos. Trots att det har gått nästan 12år sen bubblan sprack.
Kan vara svårt för andra att förstå hur pass trasig man faktiskt blir av denna process,och kanske alltid kommer vara.Men i det stora hela har det förmodligen gett mig en kraft och tro på mig själv som jag inte hade haft annars,jag vet att jag kan mer än jag tror. Jag vet att man kan börja om på nytt och jag vet att tiden inte läker alla sår men det blir lättare att gå vidare.
♥ Amor vincit omnia ♥
En del av min tunga ryggsäck
Får se hur lång tid det här inlägget tar att skriva,fortfarande osäker på om det ska publiceras. Ska man rota i gamla sår eller ska man slicka dom rena och gå vidare?
Jag har många gånger försökt förtränga saker som jag har i mitt bagage,detta är en av sakerna.
Man vill inte trampa någon på tårna,riva upp sår för någon annan. Men vem ska kunna ta illa vid sig av min text? Möjligtvis en,kanske lika bra att utelämna dom detaljerna där den personen förekommer.För husfridens skull.
Många vet inte,även om jag tror att dom flesta vet det,att jag en gång var ett Jehovas Vittne. Och med alla skriverier senaste tiden där detta samfund,sekt enligt många,nämns kommer även tankarna,känslorna och sorgen tillbaks för mig. Man börjar fundera,kunde jag ha gjort något annorlunda,SKULLE jag ha gjort något annorlunda? Är jag helt bortglömd bland de jag umgicks med,min sk bästa vän som numera inte ens tittar åt mitt håll!?
Folk frågar ofta vad man gör som troende i samfundet,vad det går ut på. Om det är jobbigt att inte fira jul,födelsedagar och andra högtider. Hur man kan välja att avsäga sig blodtransfusioner om det är livsavgörande. Vad man gör när man umgås. Varför man inte ska umgås med andra icke troende.
Samma visa varje gång,samma svar man rabblar.
Missförstå mig rätt,jag har inget emot att svara på frågor eller prata om den delen av mitt liv,snarare tvärtom.
Men ibland har man bara lust att säga "vi sitter och tittar på kalle anka hela dagarna i en enda stor ring", folk har ändå så förutfattade meningar. Än idag tar jag samfundet i försvar när det diskuteras eller pratas om det,inte alltid men oftast. Hur konstigt är inte det? Ett samfund som behandlar folk kränkande när man börjar tycka på ett annat sätt än vad som lärs ut. Ett samfund som gjorde att jag mådde psykiskt dåligt som 17åring,som gjorde att jag i skrivande stund har ett hål inom mig, Ett hål som alltid kommer vara där,eller snarare ett otroligt stort ärr. Jag lider inte av det men saker i det vardagliga livet gör att man många gånger blir påmind om att det faktiskt finns där,stunder väller över en när man kan känna sig som ensammast i världen trost nya vänner och familj.
MEN jag är även väldigt tacksam över att min uppväxt präglades av denna tro. Tack vare den och alla vänner jag hade från barnsben har jag aldrig varit någon som rännt ute på helgerna och oroat mina föräldrar. Jag hade alltid någon att vara med,jag svär inte som vuxen,jag har en tro inom mig även om jag inte lever efter reglerna,jag hade en närvarande mamma,ett lugnt och tryggt hem. Jag testade inte alhohol fören jag gick ut nian och drack inte sen fören sommarlovet mellan första och andra ring. Har aldrig rökt eller snusat och inte ens känt av att jag måste följa grupptrycket. Stod alltid upp för min tro under skoltiden och skämdes aldrig för att gå i tjänst (plinga på dörrar och erbjuda tidskrifter) i områden där klasskompisar bodde. Jag var trygg i mig själv!
forts följer..
Här bloggar jag om mitt och familjens liv. Ibland kan du få läsa väldigt allmänna och tråkiga saker och andra gånger mer privata, allt beror på vilket humör som styr dagen. Jag kommer ursprungligen från Luleå men bor numera i Gävle. Liam föddes med läpp-käk och gomspalt. Det kan innebära att det i perioder kommer bli mycket inlägg om hans operationer och allt som hör till.
Mitt motto här i livet är "följ ditt hjärta" och det kommer jag försöka lära barnen att göra i den mån de kan under livets gång.
Den 13/3-10 ringde kyrkklockorna och vi blev man och fru efter 7 år tillsammans.
Mitt motto här i livet är "följ ditt hjärta" och det kommer jag försöka lära barnen att göra i den mån de kan under livets gång.
Den 13/3-10 ringde kyrkklockorna och vi blev man och fru efter 7 år tillsammans.
| Idag: Online nu: Denna vecka: Denna månad: Totalt antal besökare: |
|